Upphottad Karl Bertil tappar lite av julmagin

Norrbottensteatern presenterade i lördags en upphottad version av sin ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton” som pandemin så snöpligt satte krokben för senast det begav sig för två år sedan.

Det är glatt i ölhallen när Karl Bertil delat ut julklappar bland samhällets bottenskikt.

Det är glatt i ölhallen när Karl Bertil delat ut julklappar bland samhällets bottenskikt.

Foto: Magnus Stenberg

Teater2022-10-02 17:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

Pjäsförfattare Tage Danielsson i bearbetning av Henrik Dorsin och Carl Bagge. Med tillstånd från Scalateatern Produktion.
Medverkande: Martin Sundbom, Karin Paulin, Tomas Isacsson (kapellmästare), Kristine Gulbrandsen, Maria Pontén, Lars Paulin, Hilda Ekstedt, Pär Andersson, Tommy Skotte.

Regi: Isabelle Moreau och Rasmus Lindberg
Koreograf: Johanna Lindh
Musik: Carl Bagge, sångtexter Henrik Dorsin
Scenografi & kostym: Stine Martinsen
Mask/peruk: Annika Öhlund

Nypremiär på Norrbottensteatern, lördag 1 oktober

Enligt uppgift från teatern gavs endast fem föreställningar förra gången – så inte undra på att det var en spelsugen ensemble som nu för andra gången satte tänderna i Tage Danielssons formidabla saga om julens innersta budskap – och förlåt nu alla skattmästare, kronofogdar och varuhuschefer – men att ta från de rika och ge åt de fattiga är vad det handlar om. 

Och Hilda Ekstedts ack så ljuvligt milda tenorsax vaggar oss raskt in i Karl Bertil Jonssons värld – om det så är Sherwoodskogen eller Kungliga Postverkets sorteringslokaler. Sen rullas historien upp och det märks att publiken är med på noterna efter att kanske årligen ha sett Per Åhlins animerade film på julafton. Och vi hör Toivo Pawlos röst inom oss när en glöggstinn Tyko Jonsson brister ut i sitt ”Jag har närt en kommunist vid min barm!”. Fast nu är det Pär Andersson som gormar.

Men föreställningen har ett eget liv – och mycket för att inte säga det mesta handlar om Martin Sundboms hejdlösa utspel som sagans berättare inklusive finurligt träffsäkra utblickar mot vår samtid. Han tar egentligen över föreställningen helt och hållet inte minst när han i rollen som taxichaufför beklagar sig över för lite material att arbeta med för att ge rollen karaktär. Martin Sundbom är tveklöst i sitt esse som improvisatör, men när han vill ha publiken att ge honom extra applåder som föreställningens ”bästa skådis” då haltar det betänkligt. Ironi? Naturligtvis, men roligt? Så där. Jag saknar stramare tyglar i regin. Det är som att teamet bakom inte riktigt litar på själva berättelsen som nu bromsas upp och tappar styrfart. Och det är också den allt överskuggande skillnaden jämfört med 2020 års uppsättning.

Nu finns gud ske pris två fullblodsproffs i Kristine Gulbrandsen som excellerar i rollen som bortskämd illmarig lillasyster på julafton – en korsning mellan Lilla My och Excorsisten. Och Karin Paulin, Felliniskt frodig och så skönsjungande att hela det svenska 40-talet dansar in i rummet och man vill bara jubla och sjunga med. Carl Bagges musik övertygar och kapellmästare Tomas Isacsson och hans fullfjädrade medmusikanter sätter tonerna följsamt elegant. Maria Pontén är friskt pigg i titelrollen men är samtidigt den som råkar mest illa ut i denna nya version som trots läcker scenografi tappar något av sin julmagi.