Litteratur Kritiken och lyriken har samsats i två kulturdiskussioner den senaste månaden. Ända in mot litteraturens kärna och dess djupaste, humanistiskt-demokratiska värde om man vill använda programspråk. Först den ifrågasatta kritiken och några brutala försök att avskaffa densamma, på norska Dagens Næringsliv och i amerikanska Portland Press Herald.

Bägge avvisade, fienden slog till reträtt, kritiken blev kvar skrev Jonas Thente i DN den 18 januari. Alltid något och ungefär samtidigt ventilerades alltså den svenska diktens hälsotillstånd, var den likgiltig, passé, präktig, eller rent av väsentlig?

En gång, i realskolans tid, fanns en litteraturantologi som hette ”Dikt och tanke”. En vacker kombination och kanske det kortaste svaret på frågan vad lyrik är bra för. Tanken nämligen. Språkets möjligheter, de nya insikternas formulering, tvivel eller intryck som kan komma ut i metriska rim, brutna rader, experimentell lek, någon gång det rent gudomliga, formuleringar som driver in mot gränsen till det outsägliga. Dåförtiden diskuterades knappt diktens marginalisering, Gullberg och Ferlin gick ut i jätteupplagor, skolbarnen lärde sig utantill och kunde klassiska fraser livet ut.

Själv får jag fem diktsamlingar av fyra författare och de vidhäftande frågorna: vad säger de om sin konst, om oss själva och existensen? Tre samtida och en död, bänder de upp världen med sin språkliga koncentration? Mest värmande är sällskapet med den döda poeten, men alla är deltagare i ett samtal där ärligheten inför språket är själva heligheten.

Längst ut i den diskussionen finns språkkritiken, eller i Lina Rydén Reynols fall, det rent inåtvända och koncentrerade språktvivlet. Hennes ”Läs mina läppar” (Nirstedt) är inte bara en debut, den är ett Meccano där modellboken saknas och språkskruvarna kommit bort. Meningsbärande satser människor emellan? Magiskt samtal över alla gränser? Glöm det, en trasig formelsamling som glatt språkmaterialisterna i OEI, men detta ett decennium för sent. Det nybildade förlaget är stolt över förstlingsverket, själv känner jag mest sorg.

Den totala kontrasten är den norska giganten Gunvor Hofmo. Hennes monumentalkonst presenteras i urvalsvolymen ”Jag glömmer ingen” (Norstedts). Hofmo framstår som en av den nordiska diktkonstens absolut främsta där hela klangbilden av både modernism och traditionalism samlats.

Hofmo levde 1921–1995, skrev ett tjugotal oerhört täta diktsamlingar trots ett sextonårigt uppehåll med själslig sjukdom. En religiös poet skulle hon kunna avfärdas som, men jag vill påstå att hennes poesi är jämlik all gudom som finns. Hennes liknelser är både enkla och högstämda, hennes rytmik medryckande, hennes underbara svartsyn fungerar helt enkelt konstruktivt. ”Ljuset slår in,/ fyller fönstret som klart/ vatten i ett glas,/ det är ensamheten/ som vaknar.”

Någon gång blir metaforerna stumma under sin egen tyngd, men hennes förmåga att skriva undrande om det vardagliga så att det framstår som tillståndet strax efter skapelsen – den är obeskrivlig. Tarjei Vesaas, hennes kollega, formulerade hennes tema som den oerhörda frågan ”Varför är det som det är?”

Johan Jönsson fortsätter sin diktade jobsbrottning mellan rep tvinnade av marxism och livsäckel, alltid lika hårdslående, nu i två diktsamlingar, ”Marginalia/Xterminalia” (Bonniers). Lika utrerad som vanligt, kraftfull men tidvis plågsam. Volymerna presenteras med antiestetik, självklart, vass och grå kartong men samtidigt en övertydlig typografi för att framhäva den ordsliga holmgången: överstrykningar, kursiveringar, insprängda flimmerbilder. Som om den svårsmälta mixen av antikapitalistism och våldspornografi behövde understrykas.

Hopp om framtiden? Kanske hos det sista namnet, Kalle Hedström Gustafsson och samlingen ”Mormorordning, hägringsöar” (Norstedts). En mycket vackesr, sorgsen och mångbottnad lyrik om saknaden efter en död mormor och det biologiska livets ofrånkomliga systematik och mystik. Mormodern är minne, men också biologi, hennes repliker är linnéanska, fulla av ren upptäcktsglädje över tingens fantastiska ordningar. Samma ordning har nu upphört hos henne, fogat in henne i andra sammanhang. En mycket intressant debut.

Ett urval i januari, tankens och diktsamlingarnas månad. Kanske också kritikens. En rubrik lyser mot mig just som jag ska avsluta – lyrikförsäljningen rusar i Storbritannien, 1,8 miljoner exemplar 2018. Köparna mestadels unga!