I stället bjuds den publik som sökt sig till Folkets hus i Boden denna söndagskväll på en mångbottnad berättelse om människor. Inte karikatyrer, utan människor av kött och blod. Dessutom är det både skruvat och vansinnigt roligt. Berättelsen har liksom sin egen logik där gapflabb blandas med djupaste sorg och allvar. Bitvis är det helt genialt. Mycket tack vare skådespelaren Mats Jäderlunds tolkning av Barbro Blomkvist på Blomkvistgatan, som fungerar som berättelsens likare samt en sorts sidekick till huvudkaraktären Jenny. En komisk begåvning som med värme tolkar den ”Barbro” vi alla mött någon gång i våra liv.

I berättelsens centrum står Jenny som återvänt till sin uppväxts stad för att söka sig själv och orsaken till att hon blev den hon är efter att hon blivit dumpad. Jenny slits mellan den urbana hipstern hon gärna vill vara och den ”lantis” hon kanske egentligen är. Runt tematiken hur vår barndomsstad och uppväxt formar oss har dramatikern Anders Duus med ömsinthet och stor igenkänning spunnit en rik historia där han också ställer frågan om det går att ställa det förflutna till svars för misslyckanden senare i livet.

Det dramaturgiska materialet är guld. Att lyckas med konststycket att berätta om samtidsfrågor som identitet och smygrasism och dessutom klämma in en historia om en sköldpadda som får orgasm är beundransvärt. Blandningen mellan högt och lågt går hem speciellt som regissören Michael Cocke förvaltat materialet på ett begåvat sätt.

Det handlar om grunderna i skådespeleriets hantverk. Att få publiken med på leken. Den överenskommelsen håller hela vägen i denna föreställning som träffar rakt i hjärtat.