Så presenteras en kulturnyhet som nog kan kallas historisk, efter 140 år är den stora ordboken över svenska språket äntligen färdig. 39:e bandet av Svenska Akademins ordbok, glada tillrop och en viss stolthet hos den redaktion som för några år sedan rent av var existentiellt hotad. Jag undrar vad sista ordet blev, kanske ’övärld’. Det första ordet, det som fästes på ett litet registerkort redan 1883 var väl vokalen a, ordentligt exemplifierad med betydelsevarianter och ordhistoria.
Orden är tänkandets begränsning, utanför orden är det svårt att få ordning på tänket, även om språkmaterialistiska poeter och en och annan filosof inte håller med. Tänk om pengarna tagit slut nånstans runt ordet ’vedervärdig’, vilken skam och vilken symbolik.
För trettio år sedan gavs ordboken över lulemålet ut, det tog nästan tio år att sammanställa den och jag vet inte om jag rekommenderar någon att ta efter mitt exempel. Det finns andra sätt att bli besegrad av ett språks oändlighet än att själv skriva dess ordbok. Jag vet inte hur många ord som finns där, men tvåhundra sidor med fyrahundra spalter gör en hel del. Sådant kan göra den sturskaste ödmjuk och den ivrigaste ganska trött. När allt var klart och skickat till tryck kom en känsla av lätt ruelse, om språket var som ett vackert brusande träd kändes det som att jag ryckt upp det med rötterna och pressat samman det till en torr herbarieplanta. Om den talade bondskan var ett verktyg för levande samvaro mellan människor var bokens systematik och encyklopediska stränghet en vrångbild, en torr efterapning. Och ändå var syftet att får det levande att leva vidare och dialektens oundvikliga död något mindre oundviklig.
Utan kilovis av uppteckningar på små registerkort och utan min mors virtuositet med bondskans tal hade det inte blivit någon ordbok alls. Så många frågor, så många telefonsamtal, så stor otillräcklighet hos den frågande. Utan nittiotalets billiga datorer hade det heller inte blivit nånting, registerkort i all ära, det är såna som gör att ordboksarbete tar århundraden. Den första datorn, en otymplig Amstrad packade ihop när jag kommit en bit in på bokstaven S. Den begynnelsebokstaven basar för väldigt många ord.
Och boken såldes slut och verkar ha glatt lulebor, både i förskingringen och i själva språkområdet. Under de trettio år som den kunde köpas fortsatte dialekten att försvagas och ersättas av ett utjämnat regionalspråk. Ljuden låter fortfarande som lulemål, men orden är den vanliga standarden och det verkar som att luleborna själva inte gärna säger ’älg’ och ’öl’ med tjock L längre. På 1600-talet gjorde merparten av svenskarna det. I 1800-talets slut pratade fortfarande luleborna ett slags dialekt, ett stadsmål, precis som piteborna i viss utsträckning gör fortfarande med sitt ”pitefint”.
Framtidens ordböcker blir digitala, viktlösa, utan grafisk svärta men lätta, snabba och oändligt tillgängliga. Hack i häl på språkets föränderlighet, men kanske utan personlighet. Ifall den nu har någon betydelse.