Efter en utflykt till Fallouts värld är Bethesda Softworks tillbaka i Elder Scrolls-serien med ett ännu större och friare rollspel.
Skyrim är kanske framför allt en stor, fantastisk spelvärld.
I norra delarna av Elder Scrolls-kontinenten bland snötäckta berg med smala slingrande stigar och enorma fält med betande mammutar inleds vad som inte kan beskrivas som något annat än ett storslaget äventyr. Du ger din karaktär en ras, ett utseende och ett namn och sedan öppnar hela världen omedelbart upp sig för dig att utforska.
Du kan i stort sett göra vad du vill och i ett spelklimat som gått allt mer mot linjära, korta upplevelser kan det först kännas överväldigande.
Om du vill kan du följa den röda tråden som leder mot en mäktig drake som hotar att förgöra en värld som dessutom står på randen till ett inbördeskrig med gott om intriger.
Det finns tydliga mål för dig som vill framåt i handlingen, men bäst upplevs Skyrim som ett rollspel där du själv bestämmer vad som är viktigt. Du kanske vill ge dig ut på en jakt på sällsynta ingredienser till mäktiga drycker. Eller bli en skicklig och fruktad tjuv? Eller anta och lyckas med varenda litet uppdrag som du kan hitta i en viss by. Det går att spendera tiotals, om inte hundratals, timmar med att göra bisysslor utanför handlingen.
Skyrim kommer att sluka din tid och det är först när de flesta spel redan hade varit slut som jag stannar upp och funderar på om striderna verkligen är så roliga eller varför karaktärerna i spelvärlden är så platta.
Det finns småsaker som irriterar med upplägget och räkna med att stöta på en del buggar. Efter en stunds eftertanke fortsätter jag dock plöja ned timmar i vad som kan vara årets mäktigaste rollspelsupplevelse.