Med makten i ständigt centrum
- Hur högt är Kebnekajse? 2103 meter, säger Liza Marklund triumferande.
Hon må vara deckardrottning, ambassadägare, Piratförlagsägare, Unicefambassadör och god för miljoner. Men någon framgångsrik sällskapsspelare är inte hon inte och därför glad över att just ha vunnit i radiofrågesport mot Adam Alsing. Inte heller Trivial pursuit brukar gå bra, förutom nya genusvarianten.
- Första frågan var "Vem har skrivit Sprängaren?".
Översatt till 28 språk
När hennes sjätte deckare nu ges ut är hon inte bara frågekort i TP utan också översatt till 28 språk. Men överallt går hon inte hem; tittar man på försäljningsstatistik över Stockholms stadsdelar är Liza Marklund inte särskilt läst i Danderyd.
- Det visste jag inte, säger hon belåtet. Annika flyttar ju dit och det går ju inte så bra.
Även Nobels testamente handlar om Annika Bengtzons trassligheter på kvällstidningsredaktionen och som småbarnsmamma. Inte heller det nya villalivet löser några personliga problem, tvärtom.
Liza Marklunds deckare kan läsas minst lika mycket just för skildringen av Bengtzons privatliv, av den blödande mamman som mordhotar sonens förföljare i den nya skolan om de ännu en gång ger honom hjärnskakning. Som skogstokig konfronterar makens älskarinna på gatan. Som har ständigt tryck över bröstet.
Deprimerad hjältinna
Man kan undra om Liza Marklund försöker ta livet av sin hjältinna?
- Jag tycker ändå hon mår lite bättre i den här boken. Jag har en kompis som är terapeut och som tyckte Annika var ett fall för slutenvården när hon läste Den röda vargen, nu är hon ett fall för öppenvården igen, hon är deprimerad och dras med en känsla av meningslöshet. Jag tror att Annika borde ta itu med sitt själsliv. Ja!
Också kvällstidningsreporter
Just så enkelt kan det låta när hon pratar. Liza Marklund är en amason. När hon skrev Sprängaren arbetade hon tills ena armen var trasig och fick ha stålskena i två år. Just den gränslösheten säger hon sig dela med sin deppiga deckarhjältinna, men sen slutar likheterna.
Även Liza Marklund var visserligen kvällstidningsreporter när barnen var små men den hopplösa familjeliv- och jobbekvation hon sätter fingret på i sina deckare verkar aldrig ha varit hennes egen.
- Jag jobbade i princip halvtid men med heltidslön eftersom jag gjorde värsta nattskiftet, men det gjorde att mina barn aldrig var heltid på dagis. Man måste pussla, det är så himla svårt när barnen är små, man kan inte göra allting på en gång. Om man prioriterar att jobba och att ha barn då kanske man inte kan ha så himla stort socialt liv i övrigt, det hade inte jag i många år. Jag drack nog inte vin på fem år, jag är inte absolutist, det vara bara något jag valde bort.
På samma sätt säger hon att hon valde offentligheten.
- När jag skrev Sprängaren bestämde jag mig, jag hade jobbat i media i 15 år men aldrig tagit det där publika steget, aldrig suttit i debatter eller morgonsoffor. Men när jag var 35 kände jag att jag bottnade i mig själv, i min familj i allt runt omkring mig. Annars tror jag offentligheten kan vara farlig.
I fjol köpte hon före detta östtyska ambassaden på Östermalm i Stockholm, en kontorsbyggnad och fastighetsinvestering på 17 miljoner kronor. Men framför allt har pengarna givit henne makt att välja sitt eget arbetsliv.
- Med pengar kan man köpa frihet, tid och möjlighet till engagemang. Jag kan välja mitt arbete och det är helt gudomligt, jag har världens bästa jobb.
- Men jag är helt ointresserad av att placera pengar. Jag köper aldrig aktier, det finns något djupt osunt i det, jag är okunnig, förmodligen naiv men jag har en instinktiv motvilja mot att tjäna pengar på andras arbete.
Jo, hon har synopsis på andra skönlitterära verk. Men inför envetna frågor om hur hon ska gå vidare efter Annika Bengtzon anas en irritation.
- Jag måste skriva klart det här först.
Så jobbar vi med nyheter