Morfaderns berättelser gav Gustav Fridolin mod

I skogarna mellan Vagnhärad och Nyköping ligger en undangömd gammal skolbyggnad med solpaneler som glänser på taket. I den grönskande trädgården pickar frigående höns och vid en utemöbel sitter Gustav Fridolin och bjuder på hembakad sockerkaka.
– Det är något speciellt med den här trakten, säger han.
– När jag var ute och gick i skogen i närheten mötte jag ett så här stort djur som jag inte visste vad det var (Gustav håller handen en meter över marken). Hur ofta händer det i Sverige, att man stöter på stora djur som man inte känner till?
Det visade sig vara ett mufflonfår, en vild och sällsynt djurart som infördes i Sverige på 1930-talet.
Från fattigdom till välstånd
Ingen kan säga annat än att Miljöpartiets språkrör är en jordnära person. När man läser hans debutroman, Morfar skrev inga memoarer, förstår man lättare varför. Hans morfar arbetade sig upp från en mycket fattig uppväxt till att bli butiksägare och han var noga med att Gustav inte skulle sväva i väg i rollen som politiker.
Parallellt med morfaderns liv genomgick Sverige en enorm förändring i samma riktning – från fattigdom till välstånd. För två år sedan insåg Fridolin att han kunde använda kopplingen i sitt läraryrke.
– Det började med en bångstyrig folkhögskoleklass. Vi skulle prata om svensk 1900-talshistoria och jag fick känslan av att de inte skulle komma ihåg mycket efter något år, så jag började berätta om min morfar i stället. Medan jag pratade upptäckte jag att historierna inte bara handlade om min morfar utan även om den generation som gjorde Sverige till vad det är i dag, säger Gustav Fridolin.
Efter lektionen bestämde han sig för att skriva en bok om sin morfars liv. Han satte sig ned och skrev under korta stunder mellan politiska möten och under tågresor. Resultatet blev en roman baserad på historier som morfadern berättade när Gustav Fridolin var ung.
Under uppväxten i skånska Vittsjö bodde Gustav bara 500 meter från sina morföräldrar och han besökte dem ofta.
– En dag frågade han mig vilket gymnasium jag skulle välja. Som trulig 14-åring var det inget jag orkade tänka på och det var då han började berätta om sitt liv. Vi satt en hel natt tills jag plötsligt märkte att det började ljusna igen.
Gustav Fridolins morfar hette också Gustav Fridolin. Han föddes i ett fattigt hem i skånska Glimminge och fick som nioåring reda på att hans pappa rest till Amerika och lämnat honom hos släktingar. Trots ett gott läshuvud studerade han inte utan lärde sig i stället skräddaryrket och öppnade så småningom en egen butik i Vittsjö.
– Jag tycker att hans berättelse är fylld av kraft, kärlek och mod. Ibland när jag har stått inför utmaningar och undrat hur jag ska klara av det, då har han funnits där, säger Gustav Fridolin.
Vad kan din morfars berättelse lära oss i dag?
– Det som mormor, morfar och deras generationskamrater lyckades åstadkomma väckte en väldig förvissning om att det går att förändra samhället. Den vissheten har kanske till viss del gått förlorad i dag. Någonstans är det en stor paradox, vi som har så stora möjligheter borde känna samma sak. Men den drömmen om förändring kan jag sakna.
Håller fötterna på jorden
Fridolins morfar dog år 2009 på ett sjukhus i Hässleholm. Det sista han sade till sitt barnbarn var ”Jag har inte gjort mer än någon annan”. Morfaderns ödmjuka inställning har präglat Gustav Fridolins syn på politiken. När han för första gången skulle delta i riksdagens öppnande lovade han sin morfar att inte ”förändra mig mer än vad jag förändrar den”.
För att hålla fötterna på jorden tog Fridolin ett uppehåll från riksdagsarbetet mellan 2006 och 2010 och en förmiddag i veckan arbetar han fortfarande som lärare.
Förutom politiken och läraryrket har han även hunnit med att skriva tre böcker. Men ”Morfar skrev inga memoarer” är hans första roman.
– Det är min morfars minnen speglade i mina minnen och efter ett tag vet man inte vad som är precis som det berättades och vad som är mina minnen av vad som har berättats. Därför blev det en roman.
Har du planer på att skriva mer skönlitteratur framöver?
– Nej, inte nu. Jag läste i för sig någonstans att Per Anders Fogelström inte tänkte sig Mina drömmars stad som en hel svit utan att det bara blev så. Men jag är inte riktigt där än, haha!