Björnes Magasin (SVT, 1987).
"Det var mitt intåg i folkhemmen och ett sätt att slippa ta studielån när jag gick på scenskolan. Jag och Eva Funck skrev manus till de avsnitt vi medverkade i och så har det fortsatt för mig. 95 procent av det jag gör är efter egna manus eller på eget initiativ."
Arne Anka (Stockholms stadsteater, 1995).
"Regissören Anders Öhrn hade sett mig spela full och ville ha mig som Arne Anka. Från början var jag skeptisk till att göra en seriefigur på teatern, men övertalades av att det var väldigt bra text. Det blev en dramaturgisk katastrof som pjäs men av någon anledning funkade det galant. Folk övernattade på Sergels torg för att få biljetter till föreställningen."
Nilecity 105,6 (Killinggänget, SVT 1995).
"Nu började snacket om den ironiska generationen. Vi ville inte ta ställning, bara hoppa omkring lite retfullt. I och med 'Nilecity' blev det rock 'n' roll att vara komiker. Greger var en rolig karaktär att vara i, han är så fryntlig, så sexuellt frigjord och positiv men samtidigt obehaglig. Han är ingen du skulle vilja ha som barnvakt till dina barn."
Hotelliggaren” (Chinateatern, 1998).
"Det var biljettsuccé redan innan premiären. Efter ett tag hade vi liniment, syrgas och sportdryck bakom scenen för att vi var så sönderspelade. Man andas in syrgas, sen knäpper det till och så blir man pigg i någon minut. Jag har fortfarande arbetsskador från halkscener jag gjorde i den föreställningen."
Torsk på Tallinn - en liten film om ensamhet” (Killinggänget, 1999).
"Det var då vi började leta efter vad vi kallar det bruna skrattet. Man ska inte kunna låta bli att skratta, men det ska göra lite ont. Vi skrev länge på de här filmerna, tanken var att göra en långfilm men vi kunde inte enas om en historia, så det blev fyra. Jag kan fortfarande minnas hur den där bussen luktade. SJ-smörgås och diesel."
Skenbart - en film om tåg (2003).
"Peter Dalle och jag kände varandra men hade inte jobbat så mycket tillsammans. Han skrev på manuset till 'Skenbart' och ville ha mig som den här hopplöst positive mannen. Jag fick vara med och utveckla karaktären, han är en sån som säger 'det är inte kallt, det finns kläder'. 'Skenbart' blev Gösta Ekmans sista film."
Tony Rickardsson (Idrottsgalan, 2003).
"Jag är motorcykelnörd och har alltid tyckt att motorsport blivit styvmoderligt behandlad av sportredaktioner. Jag var väldigt bitter på det och tänkte, hur känner han då? Jag använde min egen frustration och lade den på Tony."
Fyra nyanser av brunt (film, 2004).
"Nu gjorde vi långfilmen som vi alltid pratat om. Det var ett oändligt stort steg, vi skrev i två år och slängde ett helt manus. Här gick vi ännu djupare i tragikomiken, det blev svart humor, ibland ingen humor alls. Filmen fick fler priser och stipendier än tittare."
Peps Persson (Imitation i Allsång på Skansen i tv, 2005).
"Jag trodde aldrig att Peps skulle ställa upp, men av någon jäkla anledning gjorde han det. Det var på Allsång på Skansen, Peps ville inte repa och som det kontrollfreak jag är blev jag otroligt nervös. Vi kom in på scenen i en stor låda. Ögonblicket när jag satt där i mörkret i en låda med Peps bredvid mig tänkte jag: nu kan jag avsluta min karriär, det här är peaken."
Rolandz” (dansbandsturné, 2009).
"Jag har alltid varit avundsjuk på artister som kan dra sina hitlåtar och slipper skriva nytt till varje uppträdande, till skillnad från en komiker. Det är jättekul att åka runt och turnera, men det är slitigt att bära, rigga och kissa på Statoil. Jag förstår inte hur gubbarna i Thorleifs orkar leva så."
Drömmen om herrön. (Killinggänget på Dramaten 2009).
"Staffan Valdemar Holm hörde av sig och ville att vi skulle göra något på Dramaten. Sen började eländet. Sista scenen skrevs dagen innan premiären. Det blev väldigt ärligt, pjäsen handlar om oss själva, en grupp kreatörer som får skrivkramp. Vi spelade för fulla hus och Dramatens siffror blev bättre, så vi tog vårt kulturpolitiska ansvar."