Efter att ha lyssnat på Himlen runt hörnet så gott som dagligen i början av 1990-talet och därefter Varje gång jag ser dig ungefär lika ofta, känns det nästan overkligt att plötsligt sitta mitt emot Lisa Nilsson. Sångerna, som Mauro Scocco skrev åt den nyupptäckta popsångerskan, etsade sig in i den svenska folksjälen så djupt att ungdomar – som inte ens var födda när de skrevs – än idag söker in till Idol med dem.
Efter några år av berömmelse tog hon ett medvetet steg åt sidan. Hon reste till Köpenhamn och började sjunga jazz med bland annat den danska legendariska basisten N H Ø Pedersen. Hennes devis är att när man känner sig säker, när man inte har scenskräck längre, då är det dags att gå vidare och anta nya utmaningar.
– Det var lite läskigt, eftersom jag var rädd att förlora något. Respekt, status, popularitet. Att inte bli omtyckt.
Men hon har aldrig ångrat sig. Sedan dess har hon ständigt jobbat med nya projekt, skrivit egen musik, tagit intryck av jazz, latinamerikanskt och pop om vartannat, till och med gjort inhopp som skådespelare, utan att själv dra någon gräns mellan genrerna.
Konserten med Norrbotten Big Band kommer att innehålla hennes och bandets konstnärliga ledare Joakim Milders gemensamma husgudar inom jazzen och soulen. Donny Hathaway och Bacharach för att nämna ett par exempel, men också hennes egna låtar.
I själva verket är Lisa Nilsson något av en jazzmusikalisk broiler. Pappa Gösta Nilsson är pianist, jazzmusiker och dessutom kyrkoorganist, hennes styvmor är jazzsångerskan Monica Borrfors, mamma är lärare och kräsen musikälskare, medan styvpappan helst lyssnade på visor och progg.
– Jag är uppvuxen med högkvalitativ musik och därtill med en väldig musikalisk bredd i mina två hem, berättar hon.
Efter föräldrarnas skilsmässa bodde hon hos sin pappa varannan helg och om hon skulle hinna få vara med honom var det bara att följa honom dit han gick.
– Så jag tillbringade mycket tid med pappa på pianostolen och vid kyrkorgeln och lärde mig alla sånger han spelade.
När hennes styvmamma släppte sin första skiva, som pappan skrivit musiken till, skrev 11-åriga Lisa Nilsson i sin dagbok: "En dag blir det kanske min tur att göra en egen skiva."
Även om hon inte dagligdags drömde om att bli artist hade hon ett starkt musikaliskt självförtroende och gick alltid omkring och sjöng.
– Om någon skrattade åt mig i skolan så tänkte jag för mig själv att "jag har musiken och den kan jag bättre än alla andra". Då blev jag trygg.
Den tryggheten hon utstrålar när hon stiger in i replokalen där storbandet sitter och väntar.