Åtminstone jag har länge längtat efter en konsert med den äldre klassiska musikens stråkkvartetter och blev nu överhövan bönhörd: verk av giganterna Beethoven och Schubert, framförda av musiker i världsklass. Oslo Strykekvartett bildades redan 1991 och presenteras av arrangörerna som en av Skandinaviens mest hyllade och eftersökta kammarmusikensembler – hörbarligen med rätta.

Det började med Ludvig van Beethovens Quartetto serioso (stråkkvartett nr 11, f-moll, opus 95) från 1810. Ensemblen bjuder redan från början på ett mycket dynamiskt spel och det präglar sedan konserten; växlingar mellan pianissimo och fortepassager, mellan dramatik och lyrism som karakteriserar såväl Beethoven som den sene Schubert. Framför allt njöt jag hela tiden av den trygga, varma tonen i Öystein Sonstads cello.

Lite orolig blir jag alltid när jag ser Anton Weberns namn, men hans långsamma stråkkvartettsats i Ess-dur från 1905, var ett andlöst vackert högromantiskt stycke, långt före tolvtonsinflytandet från Schönberg.

Efter en paus på trettio minuter (den tackar vi för!) var det så dags för kompositören som ”får en flod att strömma genom ett nålsöga” för att tala med Tranströmer. Franz Schuberts långa sista stråkkvartett, nr 15 i G-dur från 1826 (op.post. 161/D 887) var ny för mina öron och jag uppskattade att inte åter en gång bjudas på Rosamunda eller Döden och flickan. Här fanns nu sällan längre melodier att försjunka i, förutom stundtals i den skönt sjungande cellon. Däremot ständiga känslokontraster, mystik och dramatik, lekfullhet och ångestskräck, hela tiden levande genom stråkarnas energi och dynamiska skiftningar, där det vackra aldrig hinner bli sött men pianissimospelet skärper vårt lyssnande. Att Schubert inte bara beundrade Beethoven utan också var påverkad av honom kändes tydligt i detta intensiva verk.

Publikens stående ovationer denna kväll var väl motiverade. Samtidigt är det lätt att förstå att extranummer uteblev. Vad hade varit rimligt, för såväl musiker som publik, efter 45 minuter intensiv Schubert på högsta musikaliska nivå?

Men nog hade det varit fint att få med sig hem någon av Oslo Strykekvartetts många cd-inspelningar. Dock kunde jag ovanligt nog ingenstans upptäcka någon sådan försäljning.