Musik Kulturens Hus fick storfrämmande i fredags när Norrlandsoperans Symfoniorkester levererade med besked, görandes vad en symfoniorkester är satt på jorden att göra. Lika mäktig som glimrande tonkonst i storpack, levererad med osviklig tajming. Tackom och lovom.

Carl Maria von Weber hör knappast till de tonsättarnamn som genom åren fått mitt hjärta att slå trippelslag, men hans ouvertyr ur ”Friskytten” blir till en euforiframkallande start på kvällen. Först tassas det in med lätta stråkdrag och försiktiga blås, men snart har eminenta dirigenten Anja Bihlmaier med ett ständigt lika finurligt leende på läpparna börjat lirka toner ur orkesterjätten tills den vaknat till liv och stampar och frustar och kråmar sig som en kavallerihäst för att sen gå ner i karusellustigt tonsnurr. Klangen sväller som en blåsbälg, vemodsviolinerna darrar och till slut galopperar hela kavelleriet ystert mot finalskrällen. Strålande uppvärmning! Varma i kläderna kan vi så ta ett tids- och stilmässigt sjumilakliv till vad min recensenthjärna korar till kvällens odiskutabla höjdpunkt, andra publika framförandet någonsin av konsertens titelverk, B Tommy Anderssons överdådiga ”Beyond the senses”, där orkestern får förstärkning av hejdrundande virtuosa stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen.

I detta storslagna verk, som för tankarna till ett gäng genremässigt skiftande storfilmer destillerade till en enda eklektiskt gnistrande långtrailer, är det fullt ös från första pukslaget. Här finns ödesmättad action, med trions stråkar spinnande som drivaxlarna till höghastighetståg och övriga orkestern liksom fyrande av pizzicatosaluter, liksom finmaskiga nät av blåstoner och sirliga stråkdrag, skevt och baktungt dansanta ögonblick och varmt böljande, mäktigt svepande filmmusikslutscensstämningar. Mycket imponerande framförande av en snudd på löjligt talangfull tonsättares skapelse. Tack orkestern och B Tommy Andersson!

Efter bensträckeri och mingel står vi så redo att hungrigt glupa i oss av tonbrakmiddagens huvudrätt. Symfonin. Närmare bestämt Franz Schuberts stora dito nr 9 i C-dur. Ännu lätt bedövad som jag är av det bortomsinnliga alster vi just avnjutit tar det en stund innan jag kommer in i stycket, ett av den tidigt bortgångne tonsättarens sista. Men snart är jag uppslukad av verket, bestiger platå efter platå, tjusas av spelet mellan trygghet och oro, kraft och osäkerhet, dur och moll i det fredliga ställningskrig mellan olika instrumentgrupper som pågår i nästan 50 minuter. Och efter detta och allt annat vi fått uppleva under kvällen är det svårt att inte vara såväl mätt som belåten och gravt applådnödig. Tackar.