Lyckliga grisar mår bättre, och vad gör man inte för att få gott kött! Vid staketet hör jag hur de bökar i jorden och smågrymtar, som jag inbillar mig, av välbehag. Tankarna går till den barske tyske filosofen Friedrich Nietzsche som en gång sa att: ”rofylldhet är att sitta på en äng med idisslande kor”. Och eftersom jag alltid gillat den liknelsen så stövlade jag in i vår nybyggda hage – och här sitter jag nu omgiven av ett par levande jordfräsar som bökar för glatta livet.

Och de bägge kultingarna – de heter Erkki och Einar – börjar sakta men säkert slå sina lovar runt mig, närmre och närmre. Det dröjer inte länge förrän jag kan klia bägge bakom öronen där skinnet är lent och mjukt. Det blev som lite gosigt och snart kommer det där lugnet över mig och jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa känslor uppstår, vad det är i oss människor som gör oss så hjärteglada av samvaron med djur. Det är som att tiden stannar upp och glider in i ett mjukt vaggande andante.

Livet på landet i sin prydno och så långt bort från min tidigare tillvaro i Stockholm, detta jäktade municipalsamhälle med storstadskomplex som Stig ”Slas” Claesson en gång raljerade. Och det är förbanne mig rätt kul att göra en 180-gradare i livet. Nu känner jag mig lika lös och ledig som en trädgårdsslang. Sen är det en ren njutning att lyssna till grisarnas mumsande och högljudda smackande när de käkar sina ärtor, potäter och kornkross ur den hemsnickrade hon, världar från allt vad etikett och borgerlig konvenans vill heta. Som ett rejält raaap i nyllet på alla scoutkäcka uppförandekoder.

Artikelbild

| Krönikören Andreas Hoffsten har bytt storstad mot landsbygd och mår förträffligt.

Norska författaren Maja Lunde skrev i sin omtalade bok "Binas historia": ”För att kunna leva i naturen, med naturen, måste vi fjärma oss från naturen i oss själva.” Skarpt formulerat och jag tolkar det som att vi människor i vår magnifika intelligens och kreativitet ändå tycks vara hotande självdestruktiva. Att vi inte lyckas bemästra den galopperande kapitalism som hotar förgöra oss. Att vi inte hittat en modell för att gå ner i skritt med bibehållen ekonomisk balans – ja det är förstås inget annat än ett kapitalt misslyckande sett mot bakgrund av groteska ojämlikheter i samhället, ett grovt misskött klimat och statsbudgetar som rymmer tio gånger mer pengar till vapen än åt hjälp till människor i nöd. För att nämna några av alla tokigheter.

Ja, se där vad ett besök i en grishage kan leda till.