För det är ingen lättsmält historia ensemblen bjuder på. Vad sägs om budskapet Fred på jorden i gestaltning av Guds nya dotter/Messias och i andra akten Gud själv.
Pjäsen, som i sitt ursprung hette Tro, hopp och kärlek, har i sitt turnerande format blivit till Tro och hopp, där teatern av praktiska skäl helt enkelt tagit bort kärleken ur denna treenighet för att koncentrera sig på tron och möjligtvis hoppet.
Så mycket hopp erbjuds dock inte. Gud är nämligen trött på mänskligheten. Dess missunnsamhet, våld, miljöförstöring, egoism och oförmåga till kärlek och respekt av vad som givits dem. Gud har erbjudit sin vackraste och finaste planet till människorna, både kvinnor och män, där hen sått frön i "alla sina barn" med möjlighet att utvecklas till gudomliga mänskliga varelser.
Människor som i stället för att kriga, slakta och i möjligaste mån helt enkelt försöker ta ihjäl sin egen art, skulle kunna leva i paradiset på jorden, i fred, i välmåga, i kärlek...
Budskapet är fint, vackert och storslaget. Det går med tydlighet fram, trots haltande dramatisering. Manuset är nämligen inte bara krångligt utan också ganska rörigt, speciellt i andra akten där Markus Forsberg gör sitt bästa med att växla mellan gestaltningen av Gud och "mänskligheten", där en röd kavaj med tillhörande portfölj utgör de mänskliga attributen. En fastare hand av regissören där syftet med vissa scener framgår med tydlighet hade varit önskvärt. Flörten med populärkulturen och James Bond 007, med rätt att döda, blir tämligen apart i sammanhanget, medan kritiken av den svenska lösningen av pensionssystemet tillsammans med rationaliseringen av telefonväxlar som ersatt människor med maskiner blir tämligen tragikomisk. I och för sig en scen som skulle platsat i en lokalrevy, men det fungerar. Tyvärr inte mer än så.
Två monologer på varandra, förvisso med paus, kräver sin gestaltning. Nu lyckas, trots allt, de två skådespelarna bära budskapet någorlunda i mål, även om publiken blir skriven på näsan några gånger för mycket.
Angelägen uppsättning, tyvärr som ofta med Tornedalsteatern, lite för lång. Det handlar om det engelska uttrycket "Kill your darlings".