Persbrandt och Endre glimrar i Dödsdansen

För när Mikael Persbrandt, Lena Endre och Thomas Hanzon ger röst och gestaltning åt tre stackare till människor, kan man inte låta bli att tänka på ett av Strindbergs mest berömda citat: "Det är synd om människorna".

Ja, August Strindbergs relationsdrama "Dödsdansen" känns överraskande aktuell och samtida, bortsett från gammeldags titlar, i Maximteaterns uppsättning som vid sin nypremiär gästspelade i Luleå på måndagskvällen.

Platsen är en isolerad befästningö långt ute i skärgården. Här framlever artillerikapten Edgar (Mikael Persbrandt) och hans fru, före detta skådespelerskan Alice (Lena Endre), sina liv i en sorts självvald isolering,

instängda i ett dysfunktionellt äktenskap. De är närmast varandras fångvaktare. Samtal återupprepas. Elakheterna flödar. Och när Kurt (Thomas Hanzon), en släkting från Amerika kommer på besök blottläggs den bitterhet mellan makarna som byggts upp under 25 år.

Det är klaustrofobiskt. Replikskiftena, fyllda av gift, kryper in under skinnet. Och utan den humor som Stefan Larsson kryddat föreställningen med skulle det närmast varit outhärdligt, när hat serveras morgon, middag, kväll. Någon mat finns inte, möjligtvis dryck. Till och med barnen har de skickat bort, indragna i makarnas konflikt blev familjen till ett politiskt slagfält. Antingen är du med mig eller mot mig.

Thomas Hanzons karaktär, Kurt, är som sagts förlösaren av bitterheten. Likaren, den som ställer de frågor vi i publiken undrar över. Varför stanna kvar i ett misslyckat äktenskap? Vad binder dessa två samman? Kan man skylla på sin partner för en förlorad karriär? Tidlösa frågeställningar om relationers bärkraftighet, eget ansvar, egentligen livet självt.

Mikael Persbrandt är glimrande som den manipulative och ganska osympatiska Edgar. Varför gör han så mycket film när det är på teaterscenen han kommer till sin rätt? Detsamma kan sägas om Lena Endre. Det räcker med att de ställer sig på scenen så händer något. Och när slutligen en bruten Edgar låter lögner falla och för en gång skull möjligen ser verkligheten i sin nakenhet vibrerar scenrummet och föreställningens sentens synliggörs.

"Jag har diktat om livet och omgivningen", erkänner Edgar.

Och självbedrägeriet är aldrig så tydligt som vid föreställningens slut och makarna ligger omslingrade. Allt börjar om. Dödsdansen fortsätter...

Mest läst

Tunga beskedet: Konkurs drabbar 65 anställda

Kalla bryter med landslaget

Misstänkt terrorhot mot Sverige

Roger Rönnberg: "Jag tror inte Luleå vill ha tillbaka mig"

Kuriren rekommenderar

Läs mer: De hade högst inkomst i din kommun.

Läs mer: Allt om silly season

Läs mer: Lista över brotten i din kommun under 2015.

Kuriren listar: Krama, ligga och korva – har du koll på länets orter?