Ja, publiken som sökt sig till Ebeneser på onsdagskvällen för att se föreställningen "Grismanifestet" fick det med tydlighet levandegjort i gestaltning av skådespelaren Nadja Franke.
Pjäsen har sitt ursprung i den klimatångest skaparen av pjäsen lider av men tar dock dagens klimatsituation till en ny nivå. Det går liksom inte att blunda för köttindustrins djurhållning när man som publik får följa grisens liv i fabriken. Minskade matransoner proppfulla med antibiotika, uttorkning, utslag och ett evigt kliande är grisens vardag, liksom bevittnandet av grannen, gris 1522s galenskap som slutligen gör att 1522 tappar livsgnistan och dör. Vi får följa smärtan av att föda dödfödda kultingar, bara en överlever som grisen tvingas skiljas ifrån när han väger nog mycket.
Det är smärtsamt och obegripligt grymt när grisars verklighet förmänskligas. När kultingens hjärtskärande ljud blandas med ett babyskrik går sorgen rätt in i hjärtat.
Givetvis en föreställning där budskapet står i förgrunden, men i detta fall lyckas gestaltningen överbrygga de fallgropar som kunde förvandlat en hisnande berättelse till platt plakatteater.