Det menar regissören och manusförfattaren Öllegård Groundstroem.
– Det handlar om en känsla för den samtid vi lever i. Ta bara titeln. Lever vi inte just nu i Underlandet? Och att Lewis Carroll har något att säga till både sjuåringar och 107-åringar passar ju bra när man vill göra en föreställning för hela familjen.
Det är nog inte så många som verkligen läst Lewis Carrolls kapitelbok Alice i Underlandet och än mer sällan uppföljaren Alice i Spegellandet. Alice är mest populär som visuell figur. Hon och de andra figurerna ur sagan dyker upp titt som tätt i modemagasin och i popvideos.
– Sen har många en relation till berättelsen via filmversionerna.
Att Öllegård Groundstroem valde just berättelsen om en flickas äventyr i en värld som strider mot all logik när hon fick frågan om hon ville regissera en familjeföreställning på Norrbottensteatern tillskriver hon känslan.
– Den är aktuell för att vi alla, liksom Alice, befinner oss i en obegriplig omvärld. Precis som i Underlandet saknas verklig dialog, som ju till hälften handlar om att lyssna, och precis som Underlandet är viljan att egentligen svara på frågor sällsynt. Istället trummas åsikter ut på nätet utan att man behöver ta ansvar för dem och på kvällstidningslöpsedlar kräver grävande journalister-drottningar blod. Precis som Drottningen i Alice i Underlandet som vrålar: Döm först överlägg sen! Även förhandlingar har blivit något man vinner eller förlorar. Men slår man upp ordet i svenska akademiens ordlista står det att det innebär ett givande och tagande - Var finns den viljan idag, undrar Groundstroem.
Därför har hon också lagt till repliker, med direkt passning till vår samtid, även om hon vinnlagt sig om att bevara berättelsen i Lewis Carrolls anda.
– Det är en satir som handlar om ett barns väg in i vuxenlivet. I boken är Alice sju år, men flickan som sagan först berättades för var tio, och när uppföljaren kom hade verklighetens Alice blivit tonåring. Den Alice som tar plats på Norrbottensteaterns scen är som den verkliga Alice var, på väg in i puberteten. Det kändes som att det stämde bättre med allt det obekväma växandet som finns i boken och det där med att inte känna igen sig själv. Det sker ju onekligen en del konstigt växande under de åren, som att få bröst. Men också att man i den åldern förändras i synen på vuxna. Att plötsligt förstå vad som egentligen sägs och inse att alla vuxna inte är helt vettiga eller att lita på.
Figurerna den litterära Alice möter efter att hon fallit ned i kaninhålet kommer även teaterpubliken att få stifta bekantskap med; Den Vita Kaninen, Påskharen, Hattmakaren, den Falska Sköldpaddan, Dronten, Gripen och Drottningen-Hjärter Dam.
– Jag föreställer mig Alice som en bildmänniska, vilket syns i scenografin. Underlandet på Norrbottensteatern blir som att kliva in en tecknad värld. Men Alice pappa förstår inte varför hon gillar bilderböcker och menar att hon som är i ”bokslukaråldern” borde läsa kapitelböcker. Jag skulle önska att pappan kunde se vem Alice är, se hennes intresse för bild. Och om han verkligen vill få Alice att läsa borde han sluta se läsning som en väg till höga betyg och själv pröva på att uppslukas av en riktigt bra bok. På en skola jag besökte hade man ramat in ett citat av Astrid Lindgren: ”Kärlek, kärlek, kärlek, kärlek! Sen ordnar sig resten.” Det är något man kunde ta till sig när man pratar testresultat i Pisamätningar.
Under samtalets gång återkommer hon ofta till samtidens ”Underland”.
– Jag föddes med tyskt medborgarskap. Jag har aldrig bott i Tyskland och fick mitt svenska pass som 5-åring, men jag har känt vad kollektiv skuld är. Nu ser jag ett Sverige på väg åt samma håll. När SD kom in i Riksdagen tänkte jag: ska jag nu behöva skämmas över min svenska tillhörighet också?
På samma sätt framhåller hon kollektivet som den absoluta förutsättningen för att skapa föreställningen Alice i Underlandet. I tätt samarbete med kanske framförallt koreografen Per Sundberg och musikern Tomas Isacsson.
– Det är givetvis annorlunda att arbeta med skådespelare än dansare. Men koreografi är så mycket mer än bara dans. Det handlar kanske främst om ett gemensamt intresse för rytm och rörelse, menar Per Sundberg.
Han har exempelvis funderat en hel del över hur man kan upphäva gravitationen men också hitta både ett analogt, djuriskt och satiriskt rörelsematerial.
– Mycket har handlar om dialog med Öllegård. Jag har ju parallellt koreograferat Barn och deras barn och därför funnits i huset. Däremot måste satiren förhålla sig till människovärlden. Därför har koreografin blivit ganska platt och tvådimensionell, likt en bilderbok.
Alice i Underlandet har premiär i början på mars och Öllegård Groundstroem hoppas att det ska bli en storslagen upplevelse.
– Sätter man upp en familjeföreställning ska man slå på stort. Det har vi gjort, säger hon.