Nu är Natalie Ringler på plats i Luleå för att regissera Teaterhögskolans slutproduktion Mästaren och Margarita.
– Det är faktiskt en av mina älsklingsböcker. Jag är mycket glad över att studenterna valt just denna pjäs. Och ja, mig som regissör.
Född som statslös i Sverige 1973 av polska föräldrar, som tvingades lämna staden Gliwze i södra Polen under den polska pogromen 1968-69, skulle det dröja 21 år innan hon satte foten på polsk mark. Uppvuxen med det polska språket, hemspråksundervisning och en idé om sina föräldrars hemland, fanns förvisso möjligheten att återvända.
– Men mina föräldrar hade aldrig tänkt åka tillbaka till det land som kastade ut dem.
Däremot insåg hon och hennes bror hur betydelsefullt det var att försöka förstå sina rötter när de tillsammans med sina föräldrar åkte till Polen efter murens fall.
– Det enklaste sättet var att studera.
Hon sökte och kom in på regilinjen i Krakow. Blev kvar i tre, som hon själv beskriver det, mycket betydelsefulla år, innan hon återvände till Sverige för att ta en en masterexamen i regi på Dramatiska institutet.
– Jag behövde en ingång till den svenska teaterscenen. Det är svårt att få jobb i Sverige med en utländsk utbildning.
Regissör, var egentligen inget yrke hon strävat efter. Det var skådespelare hon skulle bli när hon blev stor, men efter att sökt statist jobb på numer nedlagda teater Aurora i Stockholm, blev hon kvar i tre år i nära samarbete med regissören Hilda Hedwig.
– Det låter kanske banalt, men hon blev den förebild som jag saknat. Jag kommer inte från en teatermiljö. Men Hilda var kvinna, regissör, stark... Det verkade roligt att vara som henne.
Däremot skulle det dröja många år innan hon satte upp sin första polska pjäs. För någon ”polsk” regissör skulle hon inte bli.
– Nej, jag ville bara sätta upp svenska pjäser.
Det var en livskris, en skilsmässa och ett pjäsförslag av en vän till hennes föräldrar som förändrade allt.
Metallflickan blev därmed hennes första ”polska” uppsättning.
– Nu är det okej med polska pjäser. Och det var ju faktiskt en bra idé att läsa och sätta upp pjäsen Vår klass, säger hon och ler.
Bra är nog en underdrift. Föreställningen Vår klass blev en dundersuccé. Historien utspelar sig i den lilla polska byn Jedwabne den 10 juli 1941. Den varma sommardagen mördade den ena halvan av byns befolkning den andra. 1 600 judar brändes efter förnedring och tortyr levande i en lada, mitt i staden. I sextio år löd historiebeskrivningen att det var tyskar som brände stans judiska befolkning. Idag vet vi att det var grannar som dödade sina grannar.
– Jag trodde ärligt att den föreställningen bara skulle locka en viss grupp av människor som berörs av historien, även om det är en mycket bra pjäs.
Det enorma gensvaret tror hon går att söka i berättelsens allmängiltighet. Helt enkelt att det är svårt att vara människa.
– En person kan vara både god och ond. Det är svårt att veta hur man själv agerat i den situationen. Dessutom finns inga värderingar i pjäsen. Den berättar bara en mörk historia. Det finns inget ärende.
Har du ett ärende?
– Nej. Jag menar att konst varken behöver ha en uppgift eller vara nyttig. Konst är nog i sig själv. Däremot lyckas god konst ofta med att bli viktig. Skulle jag ha ett ärende finns många bättre kanaler, som att skriva en insändare. Att gå via teatern, speciellt med allt färre teaterbesökare, är inte så effektivt.
Nu väntar, förvisso inte en polsk, utan rysk pjäs; Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov.
– Visst. Det är en svår pjäs. 30 roller ska spelas av åtta skådespelare. Det är en riktig utmaning och ett modigt val av studenterna. Det talar väl om dem, säger Natalie Ringler och fortsätter:
– Vi lever i en surrealistisk och mycket mörk värld, precis som i Bulgakovs Mästaren och Margarita. Jag hade aldrig, exempelvis i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att en människa, utklädd och med svärd i hand, kliver in på en svensk skola och dödar barn. Det är så knäppt, precis som det är omöjligt att förstå rationellt hur många människor som faktiskt dör i världen på grund av krig. Eller att man i Polen är på väg att byta ut en ofrihet mot en annan... Jag vet ännu inte var vi hamnar i vårt repetionsarbete. Kanske att det inte finns något alternativ för människor att överleva i totalitära system som knäcker dem och tar deras drömmar. Vi är livrädda för det mörka i livet, men det kan också vara en lättnad att säga något som är sant som att vi kanske inte klarar klimatkrisen. Det vi vet, är att vi inte vet något om framtiden.