En 12-årig pojke, Liam, lämnar hemmet på morgonen. Hans mamma har tjatat, hotat med dåliga betyg och sagt åt honom att hon är borta på kvällen, så han får värma något i mikrovågsugnen själv. När han kommer till skolan blir han retad av klasskamraterna. Till slut tröttnar han på allt och cyklar till skogs.
Det är storm ute, han ramlar och slår huvudet i en sten och tappar medvetandet. När han vaknar upp möts han av en magiker.
Gustav Ekman Mellbin, som gick ut Scenskolan i Luleå 2010 och jobbar på Norrbottensteatern sedan 2013, spelar pojken i Liam och de fem utmaningarna.
Inför uppgiften har han förberett sig genom att åka ut i en femteklass och studera hur 11- 12-åringar beter sig.
– Först var det ett totalt kaos och jag tänkte att "hur ska jag få ut någonting av det här?"
Men snart började han se saker.
– De var väldigt ärliga med sina känslor. Glada, ledsna eller arga – de kunde inte dölja vad de kände och de ansträngde sig inte för att dölja det heller, som vi vuxna. Så att spela rollen är ju en befrielse, men också en utmaning.
Regissören Öllegård Groundstroem berättar att det kommer att bli en intim föreställning, såtillvida att publiken kommer väldigt nära skådespelarna och musikerna.
– Samtidigt är det en stor satsning av teatern med en magiker, filmprojektioner, skådespelare och tre musiker, berättar hon.
Det som är lite unikt är att den är genomkomponerad – vilket betyder att det spelas musik rakt igenom hela pjäsen. Att ha en magiker på scenen tillhör inte heller vanligheterna.
– Jag kommer att använda en gammal illusionsteknik som heter Black Art, berättar illusionisten Peter Varg från Piteå.
Teaterns husregissör Rasmus Lindberg har under det senaste året arbetat med ett stort antal sanna historier som människor i länet har skickat in. Temat har varit "avgörande ögonblick", som också blivit namnet på pjäsen.
– Vi har fått in jättemycket material och allt har varit jättebra, så det har varit ett stort jobb att sovra, berättar han.
Under arbetet har han och hans medarbetare myntat ett helt nytt begrepp: "Dokumentärteater".
– Vi kommer både att göra monologer och spela upp scener. Det mesta är ordagrant det folk har berättat – jag har dramatiserat så lite som möjligt. Det största arbetet har varit att få ihop berättelserna till en helhet.
För att öka äkthetskänslan har de anlitat ett tiotal dialektcoacher.
Föreställningen kräver ingen scenografi och kommer att kunna spelas i princip var som helst, understryker han, och det är också något av syftet med den.
Så till vårens klassiker. Drömspelet är en nybearbetning av August Strindbergs pjäs från 1901.
– Den är enormt före sin tid, säger teaterchefen Karin Enberg.
I Norrbottensteaterns tappning kommer det bland annat ingå mycket musik. Kompositören är teaterns egen Martin Sundbom.
– Både jag och regissören Karl Seldahl har en fäbless för filmmusik, så vi har funnit varandra i det, berättar han.
Pjäsen handlar om en gammal man som ska dö och hamnar i Karons båt, mitt emellan livet och döden.
– En spännande värld att skapa stämningar till med drömmar och mardrömmar.
Det är även Martin Sundbom som framför musiken i pjäsen på flygel, kombinerat med musik som han själv har spelat in. Eftersom det hela tiden måste ändras och korrigeras arbetar han just nu dubbelt.
– På dagarna repeterar vi. Sedan sitter jag uppe på nätterna när ungarna har somnat och skriver musik. Det är roligt att skriva musik, men det blir samtidigt lite skönt när premiären kommer – då får jag sova mer, säger han skämtsamt.