1988 blev Rolf Degerlund teaterchef för Norrbottensteatern, 35 år gammal.
– Det var en livfull teater, med stort engagemang och en vilja att berätta. Kamratskapet var enastående. Vi var unga och alerta, minns han.
Ett viktigt arv han ville förvalta från George Fants tid var den lokala förankringen. Att Norrbottensteatern verkligen skulle vara en teater för hela Norrbotten.
– Det gäller att vara medveten om vem teatern är till för. Om jag inte minns fel hade vi 179 premiärer under min tid, varav hälften spelades i länet. Tanken var att vi skulle spela på alla platser, bjuda publiken på teater på sin hemort och varva norrbottniska berättelser med världsdramatik. Där var teateruppsättningen ”Hästen och tranan” av Sara Lidman ett viktigt steg i teaterns utveckling. Premiären var i Glommersträsk innan jag blev teaterchef, säger han.
Dramatiseringen av Bengt Pohjanens bok ”Dagning röd”, som handlade om Korpelarörelsen, är ett eget kapitel i Norrbottensteaterns historia. Det fanns efterlevande till Korpelarörelsens anhängare som inte ville att historien skulle exponeras ytterligare. Premiären var bombhotad och fick ske under polisbevakning. Samtidigt fick Rolf Degerlund, pjäsens regissör Peter Oskarson och Bengt Pohjanen dagliga hotsamtal från en av de efterlevande.
– Polisen avlyssnade våra telefoner. Det var allvar, men vår intention var inte att specifikt berätta om Korpelarörelsen. Vi ville undersöka mekanismerna som driver människor till sådana religiösa ytterligheter.
Föreställningen ”Dagning röd” utsågs till årets konstnärliga verk i Sverige och spelades bland annat i Bonn på en stor europeisk teaterfestival. Däremot tackade Pajala nej till föreställningen, trots att landstinget erbjudit sig att betala för riggningen av den mycket speciella scenografin.
– De sade nej på grund av ämnet. Det var för sårigt, menar Rolf Degerlund.
Hans sista fyra år som teaterchef menar han dock var de viktigaste, liksom samarbetet med Bengt Pohjanen och dramatikerna Staffan Göthe och Staffan Westerberg.
– Den lokala förankringen är viktig och att berätta historier om Norrbotten som aldrig berättats tidigare. ”Norrbottens historia” som vi satte upp i tre olika föreställningar i slutet på min tid var lokala stora verk av stor betydelse. Pjäsen ”Kirra” av Håkan Rudehill handlade om Hjalmar Lundbom och hade premiär i Kiruna. ”Ropandets röst” av Bengt Pohjanen handlade om Lars Levi Laestadius och ”Bergets hjärta” som vi satte upp i samarbete med Norrbotten Big Band var en musikal om gruvan. Föreställningar jag är stolt över.
När Rolf Degerlund slutade som teaterchef 2001 var teatern närmast konkursmässig.
– Svensk teater har sedan dess genomgått många tuffa år. Det är stor skillnad mot Norge där jag jobbar nu.
Sedan två år tillbaka är han anställd som teaterchef för den norska, samiska nationalteatern Beaivvá.
– I Sverige säger man att hela Sverige ska leva. I Norge säger man hela Norge ska brukas. Det är en stor skillnad. Givetvis har Norge det bättre ekonomiskt ställt, men framför allt har man en helt annan regionalpolitik. Finnmark, där vår scen ligger, är Norges största fylke. Här behöver arbetsgivare inte betala arbetsgivaravgift, vilket lockar företag att etablera sig. Och man satsar på regional kultur på ett annat sätt. Det handlar om att bestämma sig. Turnerande teater är kostsamt. Å andra sidan är jag övertygad om att teaterkonsten kommit för att stanna. Vikten av det berättande ordet har överlevt sedan de gamla grekernas tid. Ta ”Pjäsen om Norrbotten” – den innehar nog än idag Norrbottensteaterns publikrekord, säger Rolf Degerlund.