Ni två har tillsammans bearbetat Strindbergs pjäs "Ett drömspel" och gjort om den till "Drömspelet" – vad är det ni har ändrat?
Karl: Strindberg skrev Ett drömspel 1902 om guden Indras dotter som kommer ner till jorden, möter människan, blir själv en jordisk varelse och lever som människa. Indra konstaterar återkommande under pjäsens gång att det är synd om människan. Och det stämmer ju också på många sätt. Men vi har ambitionen att ta det lite längre.
Karl: Vi vill sparka in Strindberg på 2000-talet och då tycker inte vi, jag och Sven, att det räcker med att säga att det är synd om människan. Man kan säga det som en ursäkt, men en ursäkt är inte så intressant i längden.
Vad har hänt på 100 år som gör att det inte räcker som ursäkt?
Sven: Strindberg skrev pjäsen när hans liv höll på att ta slut. Han mådde inte så förbannat bra. Men pjäsen innehåller också möjliga lösningar där man kan märka att den lite mer radikale Strindberg skulle vilja se en annan värld, där människan tar ett eget ansvar för sin situation.
Karl: Idag finns det dessutom fler möjligheter att förändra än på Strindbergs tid. Vi lever i en science-fiction-värld jämfört med då, men vad använder vi till exempel all teknik till?
När ni moderniserar pjäsen gäller det endast på det filosofiska planet eller kommer det att finnas särskilda 2014-markörer – moderna prylar, roller som byter kön och liknande?
Karl: Visst det finns, vi försöker inspireras av vår tid. Men det är inte centralt.
Sven: Det är inte att så att vi kommer in på motorcyklar och sådant. Bara om det är något som effektiviserar och tydliggör vårt spel. Vi har bytt kön på vissa roller för att vi tycker att det teatralt sett är bättre. Sedan har vi behållit Strindbergs språk i väldigt hög grad. Allt är Strindberg. Det finns ett par små tillägg, men det är inte mycket.
Hur går det att ta regi av sin son?
Sven: Det är inga problem. Jag är en professionell människa och när vi samarbetar på scenen då är han regissör. Och det är likadant med alla regissörer – jag tar alltid en diskussion med dem. Det får också Kalle stå ut med – att jag frågar mycket, att jag lägger mig i. Jag är uppfostrad så, att man samarbetar på det sättet och Kalle är jättebra på att leda diskussioner och be mig hålla truten när jag pratar för mycket. Vilket händer då och då.
Och hur är det att regissera sin pappa?
Karl: Det är faktiskt kul. De som jobbat ett helt liv kan bli lite trötta, men så är det inte med honom. Och det är ju väldigt positivt. Sedan om jag säger till Sven att vara tyst, så handlar det om att jag inte vill att han ska behöva tänka på vissa saker när vi repar, för till slut blir det inte så bra. Man måste slippa vissa ansvarsbitar som skådespelare.
Du strävar inte efter att bli en demonregissör som ingen vågar ifrågasätta?
Karl: Nej, jag ser ingen vinning i det, utan för mig är det viktigast hur pjäsen blir i slutändan. Det konstnärliga gemensamma målet, som är allas gemensamma mål.
Båda dina föräldrar jobbade som skådespelare när du var barn – blev du inte avskräckt?
Karl: Jo, länge var jag det. Först gick jag konstskola, sedan gick jag Stockholms filmskola och ville hålla på med film. Jag var intresserad av teater men höll det ifrån mig, eftersom jag hade växt upp med teatern och den delvis åt upp tiden som jag hade med mina föräldrar. Som ett storasyskon som snodde all tid. Inte bara när de jobbade, utan även när de kom hem pratade de hela tiden om det. Men sedan blev jag tillfrågad om jag kunde regissera en Tjechovpjäs på en amatörteater och då märkte jag att det var något jag direkt kunde och tyckte var roligt.
Och du Sven, har du alltid gillat att ha barnen omkring dig?
Sven: Barnen har inte haft det så lätt med föräldrar som jobbat på kvällarna, på obekväma arbetstider. Det var alltid svårigheter med att skaffa barnvakt och ofta fick de äldre syskonen passa de yngre. Samtidigt har jag älskat att ha dem runtomkring mig och mitt yrke är ju spännande, så alla mina fem barn har fått följa med och titta när jag jobbat. Teaterfolk är ofta snälla människor, så det var aldrig några problem. Eller, har jag fel Kalle?
Karl: Det är sant. Teatern är en jättepositiv plats. Det tog bara lite tid innan jag förstod att det var här jag ville jobba.
Fotnot: Efter premiären kommer Sven Wollter tillsammans med övriga skådespelare vid Norrbottensteatern ha en kabaré för hemlösa.