Den andra riksdagen, har den ryska litteraturen kal-lats. I ett land där tsardömet och de totalitära regimerna inskränkt det fria ordet har de stora diskussionerna om politik, religion och moral fått flytta in i litteraturen. Ofta under täckmantel och framförd på ett så subtilt sätt att utländska läsare har svårt att uppfatta en bråkdel, som en svensk-rysk förläggare en gång påpekade för mig. Inte så konstigt då att man som svensk ibland har känt sig lite lättviktig i jämförelse. Som kommen från ett land där man gör det där med litteratur litegrann med vänsterhanden.
Akademiinbjudan
Det var också som en representant för den andra riksdagen och för den stora ryska traditionen som Vladimir Sorokin i fredags eftermiddag framträdde på Littfests stora scen, inbjuden med stöd av den Svenska Akademien. Sorokin är en av Rysslands stora författare i dag - hans senaste bok har översatts till 20 språk - och en kontroversiell figur i hemlandet. Hans roman Blått fett (1999, på svenska 2001), där han på ett respektlöst sätt gör upp med den ryska litterära traditionen, ledde till en rad aktioner från de Kremltrogna. Bland annat samlades en grupp ungdomar framför Bolsjojteatern i Moskva och till tonerna av Tjajkovskojs Svansjön slängde man Sorokins böcker i en stor toalettstol av trä. Kontroversen kulminerade med att författaren drogs inför rätta i det första sedlighetsåtalet mot en roman sedan Sovjettiden.
Tungt klassikerarv
Det var därför intressant att höra honom svara på frågan om vad de ryska klassikerna har betytt för honom. En tillgång eller en belastning?
- Om man förhåller sig till våra stora klassiker som museiföremål eller präster, då kan en modern författare inte skapa en enda mening på egen hand, förklarar Sorokin via tolk. Men om man ser på den ryska litteraturen som ett arbetsrum med många olika instrument och man har som mål att lära sig behärska dessa instrument, då kan en ung författare göra väldigt mycket om han är en talangfull person.
- Men, tillägger han, många unga författare har också tryckts ner av det här arvet.
Vladimir Sorokin talar långsamt, väger varje ord, skrattar generat och liksom uppgivet när Sorokinkännaren och slavisten Mattias Ågrens frågor blir för stora.
Inte sorgliga saker
- Ge oss en timme till, säger han när Ågren undrar om dagens situation i Ryssland gör det extra akut att diskutera framtiden.
- Vi vill inte diskutera sorgliga saker, tillägger Sorokin med ett leende som signalerar att nu går vi vidare.
Men det gör han naturligtvis inte. En stor del av samtalet på Idun-scenen handlar om romanen I det heliga Rysslands tjänst (2006, på svenska 2008) som utspelar sig i en framtid där Ivan den Förskräckliges livgarde, de brutala opritjnikerna, har återuppstått. Enligt Sorokin upplever många unga människor i dag att den ryska polisen beter sig som en ockupationsmakt. Samtidigt är opritjnikerna ett fenomen som har trängts bort ur den ryska litteraturen, hävdar han.
- Och det som inte har beskrivits finns kvar. Det lever. Jag är övertygad om att det i varje rysk chefs kropp finns en opritjniks själ, säger Vladimir Sorokin och ger en känga åt såväl Kreml som de ryska klassikerna.