Krönika
Vi blir till i mötet med andra. Och ingen har väl sagt det bättre än Hjalmar Söderberg, i Doktor Glas. Thorsten Flinck är på turné igen med sin monologversion. Jag är på Skapande skola-projekt i Nordmaling och överväger att åka till Umeå över en kväll för att se den igen. Förra gången tog han sig till Luleå, men det lär han knappast göra om efter att någons mobil ringde upprepade gånger och ett yngre par störde honom så pass att han fick huta åt dem och de i sin tur stormade ut ur salongen. Så absurt att vi övriga i publiken undrade om det hela var ett synnerligen dåligt regidrag. I Nordmaling finns inte mycket att göra. Jag tillbringar långa kvällar i rummet på hotellet, där jag de flesta nätter är den enda gästen. Jag promenerar, tittar på SVT-play, redigerar manus och bokar ansiktsbehandling på ortens skönhetssalong. Varje dag, efter fullgjort värv i klassrummen, avrundar jag med fika.
På Näslunds konditori sitter gränssnittet av Sveriges befolkning. Småbarnsmammorna, kulturkreatören, pensionärerna, invandrarna, entreprenörerna med märkesjackor och knegarna med varselkläder. Vi äter samma wienerbröd och överhör varandras samtal. Svenska, västerbottensmål och somaliska, och till och med en snubbe som pratar meänkieli. Mindre segregerat än så blir det inte. Nåja, högre upp i pyramiden än genomsnittlig medelklass kommer man visserligen sällan på de små orterna. Någon enstaka modern version av brukspatron möjligtvis, med lite större ägor och garage än de flesta. Men annars samsas allt från socialt utslagna till aktiesparare på samma skolor och samma lunchpizzerior.
Ändå är det ett samhälle på nergång, för det är inte det Sverige vi vill ha. Biblioteket i Nordmaling har endast kvällsöppet på måndagar, de tomma skyltfönstren är fler än de dekorerade, lärarna i byskolorna frågar inte om utan hur länge de får finnas kvar och den enda bion visar film nästan varje söndagskväll. Även om det inte är så enkelt som att politiska beslut kan få folk att vända ryggen mot de medelstora och större städerna, så är inte heller dräneringen av landsbygden ett självkörande tåg. Någon lägger räls, planerar tidtabellen och säljer biljetter. Sedan återstår för vanligt folk att kliva på eller stanna på perrongen. Åt vissa håll läggs inga spår alls. Vi påverkas både av reell politik och av signalpolitik. De tärande och de närande delarna av landet. Det strålar inte framtidstro om ungdomarna i sina mopedbilar och EPA-traktorer. Ändå är det inget större fel på livet här. Inte med tanke på att ensamhet är en av vår tid största folksjukdomar och orsakar både fysisk och psykisk ohälsa.
För till och med på tillfälligt besök i Nordmaling blir jag någon. De hälsar på mig i mörkret under trottoarlyktornas sken när de kvällsrastar hunden. På Näslunds, som blir mitt stamhak, tittar de infödda på mig, mer eller mindre oblygt. Och utan att höra dem kan jag veta vad de säger sinsemellan. Vem är hon, den där kvinnan? Dialekten avslöjar inget annan än att hon inte är precis härifrån trakterna. Är det någon nyinflyttad? Nej, hon hörs vara i skolan, är författare. Jaså. Jaha. Till och med när de inte pratar med mig så bekräftar de min existens, att jag finns till. Vem bryr sig om mig när jag sitter på konditori Vete-Katten på Kungsgatan i Stockholm? På Näslunds på Kungsvägen i Nordmaling, där spelar både jag och min tekopp roll. Redan dag tre slutar de fråga vilken smak jag vill ha innan de plockar ner burken med Earl grey.
