Bortsett från en vecka varje år i början av augusti. Då invaderas byn av 80.000 metalheads som vallfärdar till detta hårdrockens Mecka. Gigantiska campingområden breder ut sig över de gröna fälten, tre enorma scener tornar upp mot himlen. Marknader, cirkustält, matstånd, barer, bajamajor och gud vet vad smälls upp ute på den tyska åkern.
Fyra ambassadörer begav sig från Boden i en fullpackad Volvo 850. 200 mil söderut. Då kör vi! De första 30 milen är roliga. Alla är peppade till tusen, färdkosten är delikat och blandskivorna som gjorts enbart för den aktuella roadtrippen är ösiga och svinbra. Färdkosten är uppäten strax efter Piteå. Lite söder om Umeå börjar alla bli less på att svettas och trängas i en bil, och blandskivorna snurrar på andra varvet. Är vi framme snart?
Det krävdes åtskilliga kaffestopp, övernattning i huvudstaden, rally genom Sveriges navel, färja över till Danmark och bilande tvärs igenom det lilla danska landet innan vi rullade över tyska gränsen. Väl framme inser vi att vi inte har en susning om vilket håll vi ska åt. Sverigekartan som ligger skrynklig i bilen hjälper föga och ingen routeplan skrevs ut från datorn innan vi åkte. Oj då. Men så fick vi syn på ett gäng tvivelaktiga människor (tvivelaktiga i Svenssonmått mätt - bröder och systrar för oss som ser likadana ut). Min färdkamrat rusade fram och nästan tacklade ner dem:
- Are you going to Wacken?
- Det kan du satse ræva på!
Norrmän! Med GPS! Vi slipper köra vilse i Tyskland! Gud hör bön.
Vi anlände till Wacken söndag kväll. Festivalcampingen öppnade inte förrän måndag morgon så vi blev hänvisade till den provisoriska campingen Omega Camp. Lite som Twilight Zone, för ingen verkade veta att den fanns, men det gjorde den. Vaknade måndag morgon av regn. Åh, nej. Inte redan. Inte första dagen! Min vapendragare hade dessutom fått i sig något lurigt, tror det var tysk bäver, och hade sprungit skytteltrafik till och från bajamajan halva natten. Vilken misär, nu vill jag hem. Men det slutade för stunden att skvätta regn när vi körde in på den riktiga campingen. Det hade kunnat vara en mycket majestätisk och mäktig entré, men det blev det inte då min käre vän spydde ner sig i baksätet. Välkommen till Wacken mina vänner! Välkommen till en veckas total misär.
Men nu åkte jag ju inte till Wacken för att sitta och hänga läpp i regnet. Jag åkte till Wacken för att skaka hår till några av giganterna inom metal.
Judas Priest, deras avslutningsturné var mer än gode mäktigt. När Painkiller drog igång var det gåshud de luxe. Rob Halford, mannen med diamanter i rösten.
Ozzy Osbourne, jag är rätt säker på att han avled på flygplanet hem. På scenen såg han ut som farbrorn på palliativa avdelningen på sjukhuset. Med nöd och näppe stapplade han fram på scenen och det såg ut som att varje rörelse var en plåga. Rösten var också gällare och gnälligare än vanligt. God natt, Ozzy.
Ensiferum, finsk folkmetal när den är som bäst. Iförda kiltar (jag kikade inte under) drog de av den ena dängan efter den andra. Så fort sista tonen dog ut rusade jag iväg till den andra scenen, där makalösa Morbid Angel skulle spela.
Jag hade gett mig tusan på att stå längst fram. I en och en halv timme hängde jag på kravallstaketet. Benen värkte och jag var kissnödig. När det var tio minuter kvar tills de skulle börja lufsade mina färdkamrater obekymrat fram och ställde sig bredvid mig. Jag hade stått helt i onödan. Men att det var värt det. I am morbid! Japp.
Iced Earth, definitivt och absolut sista spelningen med Matt Barlow på sång - igen. Han har ju hoppat av tidigare för att sen ansluta sig till bandet igen. Iced Earth är inte Iced Earth utan Barlow. Så är det bara. Precis som till Judas Priest var det konstant gåshud, och även en liten tår letade sig ut ur ögonvrån. Klart mäktigaste spelningen under hela W:O:A.
Kataklysm, kanadensisk döds som manglade sönder allt och alla i dess väg. Fick fly från en gigantisk circlepit som for omkring som en tromb i publikhavet.
Mayhem, skrammel och oväsen.
Sepultura. Oh. My. God. Folk får säga vad de vill om Sepultura när Cavalera-bröderna inte längre är med. Men jag tycker att de är vansinnigt bra. Och Derrick Green ser verkligen lika förbannad ut som deras musik låter.
Kreator, de tyska thrashmästarna gjorde en fenomenal spelning. Hade kunnat vara en utomordentlig avslutning på Wacken, men jag envisades med att se Children of Bodom som spelade därnäst, vilket jag ångrar djupt. Dels för att himlen öppnade sig, och det var enda dagen som jag glömde regnponchon i tältet, men ännu mer för att CoB visade sig vara världens sämsta liveband. Två-tre låtar orkade jag med, sen uppsökte jag toaletten (ja, det fanns vattenklosett inne på scenområdet!) och traskade därefter vidare till campingen. Tack och adjö Wacken. Vi ses banne mig nästa år igen!
Färden hem gick lite fortare än färden ner. Alla längtade hem till sina sängar. Och jag längtade mest hem till min kära toalett. Vilket himmelrike att få uträtta sina behov utan att någons skithög stirrar upp på en, och att få sitta ner istället för att träna benmusklerna samtidigt. En liten krock i Tyskland, med väntan på polizei och dylikt försenade dock vår hemfärd en smula. Note to self: nästa år är vi fler än två chaufförer.
Guldkorn:
Mina gummistövlar!
Wacken Nacken - världens bästa macka, grillat fläskkött i ett bröd!
Svampbob Fyrkant på bioduk i ett camp. Givetvis på tyska.
Ölbowling, eller baseline som det egentligen heter - världens roligaste sport.
Hayseed Dixie - bluegrassband som spelar hårdrockscovers. Såg dem alla tre dagar de lirade i Beergarden!
Alla underbara och fantastiska människor runt om i Europa som vi lärde känna!