Det ska f-n vara kristdemokratisk partiledare. Inte nog med att partiets plats i riksdagen räddades av stödröstande moderater och att opinionsprocenten ligger på mjölknivåer. I en tid när Göran Hägglund skulle behöva allt stöd han kan få börjar partikamraterna slipa sina knivar.

Inför partiets pågående kommundagar i Norrköping med tema "omstart" har den interna kritiken intensifierats. Det började med det halvtaskiga valresultatet: ett fall från 6,6 procent 2006 till 5,6 procent 2010. Sedan gjorde Göran Hägglund ett utspel om att omvärdera vårdnadsbidraget, en helig ko för många i partiet. Reaktionen blev därefter. Starke KD-mannen Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, var en av flera kritiska röster.

Göran Hägglund har anklagats för att köra sitt eget race. Det har surrats om att tidigare finansmarknadsministern och veteranen Mats Odell håller på att segla upp som möjlig utmanare.

En annan veteran spökar också för Hägglund. Den folkkäre Alf Svensson, partiledare 1973-2004 och numera EU-parlamentariker, som 1998 ledde partiet till noteringen 11,7 procent, är det ideal varemot Göran Hägglund får finna sig i att mätas.

Den jämförelsen utfaller inte enbart till Hägglunds nackdel. Partiet har visserligen tappat i varje val sedan Hägglund tillträdde, men Alf Svensson gjorde massor av usla val innan han slog igenom. Göran Hägglund har trots allt varit med och vunnit regeringsmakten två gånger.

Men hos partiaktiva räcker inte det. De vill inte bara vara med och bestämma, de vill helst vara störst, vackrast och bäst också. Inom alla partier lever minnet från fornstora dagar. Enstaka toppresultat betraktas som den naturliga nivån.

Det finns alltså fog för att hävda att ifrågasättandet av Göran Hägglund är orättvist och ett utslag av det mindre tålamod med motgångar som brett ut sig i partierna.

Men Göran Hägglund har också sig själv att skylla för kräftgången i opinionen. Attacken på kultureliten häromåret ledde bara till förvirring, inte minst inom KD. Lanserandet av "verklighetens folk" planterade begreppet i det allmänna medvetandet men gav i övrigt ingen utdelning. Hägglunds försök att marknadsföra KD som partiet med mindre klåfingriga politiker föll lika platt: kristdemokrater är minst lika förtjusta som andra i att lägga sig i.

Det Kristdemokraterna fruktar är en återgång till den situation då partiet ständigt pendlade runt valresultat en bit under riksdagsspärren. I Norrbotten är man på god väg. KD gick från 4,2 till 3,3 procent i riksdagsvalet. I landstinget tappade partiet samtliga mandat.

Kristdemokraterna har förvisso alltid varit särskilt starka i vissa, frikyrkligt präglade bygder, vilket också varit partiets svaghet. En del vill nu knyta an mer till dessa frikyrkorötter.

Hägglunds gäng stretar emot, väl medvetna om att den allmänborgerliga prägel Alf Svensson till slut lyckades sätta på partiet bäddade för framgångarna.

Men om en återgång till rötterna inte är att rekommendera saknas samtidigt tydliga alternativ; Göran Hägglunds idé om att "komplettera arbetslinjen med en fungerande relationslinje" (SVD 28/11) fyller tyvärr inte det tomrummet.

Charlie Weimers, avgående ordförande i ungdomsförbundet, vill göra partiet borgerligare. "Vad är borgerlig?" replikerade i P1-Morgon Michael Anefur, som lett KD:s framtidsgrupp.

Till dess att Kristdemokraterna hittar sitt eget svar på den frågan kommer kräftgången att fortsätta.