MED HELLE THORNING-SCHMIDT i Danmark har nu alla nordiska länder någon gång valt en kvinnlig statsminister. Alla - utom Sverige. Det ansåg SVT:s Agenda vara anledning att kalla in Maud Olofsson (C) och Mona Sahlin (S) till debatt om hur Sverige därför "ligger efter" jämställdhetsmässigt.

Men att Sahlin inte valdes till statsminister har inte så mycket att göra med att hon är kvinna, som att hon inte fick folkets förtroende.

Sahlin och Olofsson påstod att kvinnor får kritik för att deras kläder är färgglada, och därför ifrågasätts för att de är kvinnor. Vad de väljer att bortse från är att det i regel inte handlar om några personangrepp. I politikens rum förväntas en viss nivå av stil.

Varför skulle kvinnor vara undantagna den regeln? Och varför vantrivs de så i byxor, kavaj eller skjorta? De behöver inte bära manskläder eller ens byxor, men alla förväntas klä sig någorlunda stilfullt. Det finns även män som får kritik när de har ett klädval som inte överensstämmer med förväntningarna. Vi minns alla Fredrik Reinfeldts (M) första besök som svensk statsminister i Kina iförd träningsoverall.

Men det är tydligen inte bara byxorna det hänger på. Mona Sahlin sa vidare att "det är svårt för kvinnor att vara landsfader." Hon säger det självklara. Då kan väl en kvinna vara "landsmoder" i så fall? Sveriges språk går ju redan igenom ett personifierande och tar bort alla kvinnliga och manliga nämnare. Är det mer jämställt? Antagligen inte.

För jämställdheten ligger inte i språkbruk eller klädval. Sahlin och Olofsson berättade om hur de av debattörer och journalister beskrivits och bedömts annorlunda än sina manliga kollegor. Det ligger det däremot något i. Det finns till exempel skribenter som bedriver ett slags maktutövning genom att benämna kvinnliga politiker med förnamn och manliga med efternamn. Och det är något som omgående måste ändras.

Men till viss del har Sahlin själv styrt in språkbruket på det personliga. Till exempel myntade hon begreppet "mosa-monakampanjen". Och i sin självbiografiska bok, "Med mina ord", omtalade hon sig själv som Mona. Och använde det personliga för att ge sig själv fördelar. Det fick människor att vänja sig vid "Mona" snarare än "Sahlin".

De två före detta partiledarna hävdade i debatten båda att könsdiskrimineringen är något som ligger under ytan. Att kvinnor speciellt "känner av" en särbehandling. Sådant kan emellertid också män erfara, även om de inte talar om det i samma utsträckning.

Jämställdhet även i politiken ska vi självklart värna om. Helst genom debatt som handlar mindre om partiledares kön och mer om deras politiska förmåga.