Nu har alliansen tillsatt den berömda framtidskommissionen.

Vi har väntat sedan Almedalesveckan då nyheten om den släpptes. Då suckade alla journalister djup och många tyckte det var flummigt. Framtiden är för många flum märkligt nog. Jag tyckte däremot att kommissionen både var spännande och nödvändig under förutsättning att den inte sattes samman som en vanlig utredning där alla särintressen och partier skulle vara representerade.

Jag tycker nämligen att den svenska politiken bygger på dålig verklighetsanalys. Det innebär att de politiska besluten ofta både är kortsiktiga och verkningslösa.

Se bara på arbetsmarknadspolitiken som ett exempel. Hur länge har vi inte diskuterat ungdomsarbetslösheten, eller hur ofta och hur länge har inte avskedade industriarbetare fått arbetsmarknadsutbildning, med lite svenska engelska och datakunskap för att få ett nytt jobb? Har det hjälpt? Knappast.

Många av dem som blev arbetslösa på 90-talet kom aldrig tillbaka till arbetsmarknaden. Det behövs förhållandevis lite folk i industrin nu, huvuddelen av alla anställda är inom tjänstesektorn och det är också där tillväxten finns. Ändå lockas unga in på industrilinjer och regeringen sätter naturvetenskap och matematik som prio ett för all undervisning.

Med andra ord vi gör som vi alltid har gjort, tar industrisamhällets gamla problemlösningar och backar in i framtiden.

Det är inte så konstigt att politikerna numera löser väldigt få problem, men det är något vi väljare har överseende med för nog känner vi någon hyvens politiker som vi vet gör så gott han kan.

Dessutom är utvecklingen och omvandlingen av samhället så snabb att vi idag inte vet vilket jobb som är det vanligaste förekommande om tre år.

Detta är bara ett exempel, det finns andra som sjukvården, demokratin, rättvisa och så vidare; där vi behöver ha en analys av läget och en långsiktig strategi för att ha en chans att styra utvecklingen.

Därför var jag både nyfiken och glad över alliansens framtidskommission och hade stora förväntningar på den. Nu när den presenterats vill jag ge den både ris och ros. Den är inte sammansatt som en utredning vilket är bra. Många av medlemmarna i kommissionen är nya och spännande.

Jag är jätteglad att det är TCO:s Eva Nordmark som sitter där, lite kul med Klas Eklund också, liksom de tunga namnen från näringslivet. LRF:s ordförande Helena Jonsson kom med och det var nödvändigt. Landsbygden är det få som talar om numera.

Alla partier tycks anse att Centerpartiet ska sköta landsbygden, men det vill inte Centern. De vill slåss och mittenväljarna i storstäderna i stället.

Det som är oroande däremot är att det är alliansens partiledare som leder kommissionen och till råga på allt utifrån sina egna favoritområden. Det bådar inte gott.

Risken är att kommissionen blir ett svar på vad partiledarna själva vill ha fram och inte, det som borde vara dess utgångspunkt - en objektiv analys av samtiden.

Från början var tanken att Fredrik Reinfeldt ensam skulle leda kommissionen, vilket hade varit bra. Men småpartierna blev oroliga, var rädda för att hamna i skymundan och krävde sin plats. Då bidde det så här!

Tyvärr kan kommissionen få stämpeln av en alliansklubb inför valet och inte ett regeringsuppdrag.