Må bästa kvinna eller man vinna. Vill du att endast att kompetens ska avgöra en persons möjlighet till rätt post, kliar det i kroppen när kvoteringsförespråkare vill angripa det de menar är orättvisa utfall, exempelvis bolagsstyrelser överrepresenterade av vita män.

Lagstiftad kvotering för att råda bot på detta är dåligt, lyder argumentationen, eftersom ett ojämnt utfall inte nödvändigtvis beror på reell orättvisa. Kvinnan som väljer att bli hemmafru i stället för att klättra i karriären, för att använda ett uttjatat exempel som gör sig väl i mediedramaturgin, kan inte sägas ha gjort ett "felval".

Det ligger något i detta.

Kvoteringsivrare tenderar att reducera människor till representanter för en eller annan underrepresenterad grupp. Människor betraktas mer som offer än aktörer och bara lagstiftning kan råda bot.

Detta är ohållbart, säger antikvoteringsförespråkaren, eftersom livet och samhället inte är betjänt av att betraktas som ett nollsummespel, där den enas framgång är den andras utslagning. Uppmuntra istället människor att följa sina drömmar och kämpa mot alla odds för det bättre livet.

Det här är ett sympatiskt ställningstagande som vilar på en människosyn där tron på individen och medmänniskan är absolut.

Men.

Betyder det att vi inte bör göra något för att ta bort de så kallade glastaken?

I boken Blink beskriver författaren och vetenskapsjournalisten Malcolm Gladwell hur vår förmåga till snabbuppfattning kan vara förrädisk om vi inte förstår hur vårt undermedvetna kan underminera våra slutsatser. Om du tror att något förhåller sig på ett särskilt sätt, som att svarta är bra på att dansa, påverkar det din bedömning mer än vad du medvetet vill.

I den klassiska musiken rådde förr en typisk bolagsstyrelse-situation: en förkrossande majoritet var vita män. Dessutom trodde man - uttalat - att kvinnor inte kunde spela på samma sätt som män.

I takt med att musikerna började kräva bättre arbetsvillkor och rättvisare anställningsförfaranden kom nya tongångar i den klassiska musikvärlden. I USA formaliserades tillvägagångssättet vid provspelningar på sina håll så att en kommitté i stället för en enskild dirigent fattade beslutet.

Dessutom fick musikerna framträda anonymt bakom skärmar, varken hudfärg eller kön fick riskera att överrösta musiken.

Första gången Metropolitan-operan i New York tillämpade skärmen sökte de fyra violinister. Alla fyra som sedan anställdes var kvinnor. Detta var sensationellt i en orkester där det tidigare funnits maximalt tre kvinnliga symfoniker.

Sedan det blivit vanligare med skärmar, har antalet kvinnliga symfoniker femdubblats i USA.

Gladwells studie ger kvoteringsdebatten en möjlighet att gå utanför lådan. Vad som i dag beskrivs som patriarkala och rasistiska strukturer kan bli mer hanterbara om de snarare betraktas som okunskap och mänskliga tillkortakommanden. Och istället för att straffa ut "det onda" med kvotering drar vi fram en "skärm". Tja, varför inte.