PROGGPOETEN MIKAEL WIEHE har skapat ideologisk debatt. KDU:s ordförande Aron Modig skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet (10/12) där han anklagade TV 4 för att okritiskt uppmärksamma Wiehe. Modig citerade nyligen skrivna sångtexter som han tolkade som hatpropaganda.

Vidare attackerade Modig Wiehes romantiska inställning till den kubanska diktaturen.

Två dagar senare svarade Wiehe. Delvis var svaret det förväntade. Wiehe menade att hatpropaganda var fel ord, ty det skulle användas om nazister, och inte om honom själv. Han klargjorde vidare sin lägesbild av världssituationen och konstaterade utan tveksamheter att det var kapitalismen och USA som hotade människan.

Men när Wiehe skulle redogöra för sin vurm för det politiska systemet på Kuba blev det intressant. Wiehe erkände att Kuba visserligen inte var en demokrati av västerländskt snitt. Men menade att det heller inte var en diktatur av stalinistisk eller maoistisk typ. Nej, snarare skulle man kunna dra paralleller "till en sorts upplyst envälde som till exempel i Sverige under Karl XI eller i Preussen under Fredrik den store".

Det är ett väldigt intressant erkännande från Wiehe. För det skvallrar om att det fanns något väldigt retrogardistiskt i proggrörelsen. Den tog upp en av de mest klassiska företeelserna inom konsten, nämligen hyllningen av den upplyste despoten. Det för tankarna till Bellmans relation till Gustav III, eller varför inte den unge Ingmar Bergmans vallfärd till Adolf Hitlers hov.

Bardens allians med kungen har åtskilliga exempel. Kanske kan det också förklara lite av proggrörelsens ständiga fascination för diktaturer. Temat är tydligt i Björn Afzelius låt Don Quixote som inte hyllar Kuba, utan Castros person, till och med för hans materiella rikedom. Afzelius tog i efterhand avstånd från vad han menade var ett "knäfall för diktaturen". Men Wiehe verkar fortfarande leva i tron att ett auktoritärt system kan vara försvarligt om ledaren är en klok karl. En åsikt som inte har mycket stöd i erfarenhet.

Fredrik den store var på många sätt en framsynt och kanske till och med empatisk person. Men det hjälpte inte de livegna bönderna som såg sina kroppar förstöras av hårt arbete under hans junkrar.

Likaså syns Karl XI ha varit en samvetsgrann kung med stark känsla för rätt och fel. Men det hjälpte inte den fjärdedel av Finlands befolkning som svalt ihjäl under hans regeringstid. Eller de 300 svenska kvinnor som avrättades för häxeri.

Vi ska inte sträva efter politik som för fram kloka ledare. Utan efter politik som tillåter oss att välja bort dåliga ledare.

Makt korrumperar, och allt vackert tal om upplysta despoter har aldrig varit annat än trubadurers propaganda.