Här, i Frankrikes rurala nordvästra hörn trängs gårdarna som säljer cider och calvados längs de krokiga småvägarna. Kring äppelträden växer en hel turistindustri upp med rum att hyra i snart sagt varje stenhus. Tala om levande landsbygd!

De senaste årens akut dåliga ekonomiska läge i södra Europa har inneburit ett uppsving för den svenska modellen. Helt plötsligt är det Sverige som alla ska inspireras av.

Tidskriften The Economist valde exempelvis att under våren pryda ett omslag med en viking i hjälm och rubriken ”The next supermodel” med budskapet ”Varför världen borde lära sig av de nordiska länderna”. De nordiska ekonomierna har onekligen klarat sig bättre än de flesta andra i Europa. Skandinavien, Finland och även Baltikum har antingen drabbats mindre hårt eller tack vare god krishantering och snabba åtgärder tagit sig ur krisen fortare än andra länder. Samtidigt har många Sydeuropeiska länder stora strukturella problem. Greklands överreglerade arbetsmarknad, dåliga skattemoral, tidiga pensioner och uppblåsta offentliga sektor finns även hos medelhavsgrannarna, om än i något mindre skala.

Den brittiske ekonomhistorikern Niall Fergusson skriver i sin nyutkomna bok Civilization om de sex institutioner som en gång fick välståndet att blomstra i Västeuropa och som nu i varierande grad behöver återupprättas om vi ska kunna behålla vår position. En luthersk arbetsmoral är en av dem. Det är ett budskap som passar väl in i dagens berättelse.

Det borde också tilltala regeringen Reinfeldt som med sin arbetslinje verkar hoppas på att ingjuta just ett större mått av arbetsmoral i svenskarna. Lägre skatter på arbete ska växlas mot högre skatter på alkohol. ”Ni ska arbeta, inte supa”, säger finansminister Anders Borg.

Samtidigt sitter jordbruksminister Eskil Erlandsson och ritar upp visioner för ”matlandet Sverige”. Det lär nog dröja innan resten av Europa kastar avundsjuka blickar på just det området. Kanske har trots allt de normandiska vikingaättlingarna något att lära sina svenska kusiner?

Självklart är det svårt att mäta sig med det franska köket. Men Västerbottensost och Kalixlöjrom är inte sämre råvaror än camembert och ostron.

Den stora skillnaden ligger någon annanstans. Varför finns det inga svenska kvarterskrogar där man kan få kalvtunga med små gröna ärtor och potatispuré? Hur kan det komma sig att varenda fransk by med fler än två hundra invånare har ett bageri med bröd som är bättre än samtliga baguetter som säljs i Sverige?

Regleringar spelar givetvis in. Förbudet mot gårdsförsäljning är bara en av dem. Överdrivet strikta regler kring tillgänglighet och livsmedelssäkerhet försvårar för lokala matproducenter. Erlandsson har en del att göra.

Men den stora förändringen är det nog upp till oss andra att stå för. Efterfrågar vi över huvud taget något annat än kebabrulle och hamburgertallrik? Om inte är det ju inte konstigt att ingen serverar biff à la Lindström.

Visst har de rätt som lyfter upp värdet av en god ekonomi och en kultur där man gör rätt för sig genom arbete. Men sunda statsfinanser är väl inte allt här i livet? Berätta det bara inte för sydeuropéerna.