Attacken mot Vasamuseet väckte starka reaktioner. ”Jag blir rent ut sagt förbannad på människor som tar sig rätten att utöva aktivism på bekostnad av vårt gemensamma kulturarv”, skrev kulturminister Parisa Liljestrand (M) till Aftonbladet (16/4). Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, (M) kallade agerandet för ”ett grundskott mot det svenska tillitssamhället” (X 16/4). En av aktivisterna svarade hånfullt ”jag älskar när ministrar rasar”.
Men samtidigt som ministrarna fördömer dåden, applåderar en annan del av staten dem. Institutet för mänskliga rättigheter, en svensk myndighet, kallar klimataktivisterna för "klimatförsvarare" och menar att deras mänskliga rättigheter kränks om de inte får begå brott.
Det är helt absurt. Att kalla lagbrott för en rättighet är ett hån mot både rättsstatens princip om likhet inför lagen och brottsoffren – de som fått sina rättigheter kränkta på riktigt men som institutet inte bryr sig om. Vi har alltså en myndighet som på allvar menar att det räcker att tycka rätt för att få bryta mot lagen.
Ledarsidan har sökt svar från institutet om hur Vasamuseets ordningsregler kränker mänskliga rättigheter, men inte fått det. Inte heller ansvarig minister, Nina Larsson (L), har ännu klargjort om hon instämmer i institutets hållning.
Institutet har också varit delaktigt i möte mellan aktivister – varav ett flertal straffade – och Århuskonventionens särskilda sändebud Michel Forst. Enligt egen utsago berättade aktivisterna under mötet om sina brott – inte bara under klimatflagg, utan även med djurrättsmotiv. Trots att Århuskonventionen handlar om rätten till information från myndigheter, att delta i beslut och rätten till prövning – områden där Sverige mer än väl uppfyller sina förpliktelser – har Forst efter mötet uttryckt oro för aktivisternas situation.
Men Forst är inte en neutral bedömare. Han har genom att gladeligen posera med Rebellmammornas signum – den röda halsduken – valt sida. I stället för att granska hur stater lever upp till Århuskonventionen gör han sig till megafon för brottslingar.
Regeringen måste visa att staten talar med en röst. Det innebär två nödvändiga beslut. Institutet för mänskliga rättigheter måste läggas ner. En myndighet som underminerar rättsstaten har förverkat sitt existensberättigande. Sedan måste Sverige lämna Århuskonventionen. Den var aldrig tänkt att användas för att ge frikort att bryta mot svensk lag.