Ledare: C och L delar ansvaret för regeringens vägran

I går morse presenterade Konjunkturinstitutet sin barometerindikator som visar stämningsläget i ekonomin. Den uppvisade det kraftigaste fallet någonsin. Tjänstesektorn föll mest, men alla sektorer i näringslivet backade och även hushållen.

Det finns inget bra scenario efter coronakrisen, men det finns bättre och sämre. De bättre bygger på att de allra flesta företag har överlevt och att permitterad personal kan börja arbeta igen. Det är den enda fungerande grunden för att rivstarta ekonomin igen efter krisen. Även då kommer skadan att vara avsevärd och kräva breda reformer med sänkta skatter på arbete, företagande och investeringar.

Regeringen vill dock inte ens rädda företagen. I stället för att mildra krisen låter regeringen den bli så allvarlig som möjligt för att kunna spendera efteråt. Oavsett vad de lägger pengarna på är det den sämsta tänkbara hanteringen. Att regeringen vill lägga pengarna på gröna investeringar och utbyggd vård och omsorg gör ingenting bättre. Det innebär att enbart en mycket liten del av ekonomin ska rivstartas. 

Det sorgliga är att det finns en klar majoritet i riksdagen för att sätta in åtgärder som faktiskt skulle hjälpa företagen att övervintra krisen. Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna kräver alla sådana insatser. Ändå händer ingenting. Regeringen sitter på händerna och riksdagen kan trots åsiktsgemenskapen inte agera. 

Skälet till riksdagens indolens är att regeringens stödpartier C och L alltjämt sätter sin nyfunna vänskap med Socialdemokraterna framför landets väl och ve. I flera veckor har de stångat sina pannor blodiga mot Statsminister Stefan Löfvens (S) vägg. Bristen på framgångar är uppenbar. Permitteringar på 80 procent var inte en framgång utan ytterligare en halvmesyr som kostar utan att nå ända fram.

Trots detta vägrar de att ge upp. Villfarelsen att de kan styra S var en av grunderna för januariöverenskommelsen och vägleder tydligen fortfarande C och L. Men nu står partierna inför tydligt val. Antingen fortsätter man som regeringens trogna lakejer, överger företagen och därmed landets välmående och står sitt kast, eller så använder man det verktyg som riksdagen utgör för att tvinga regeringen att agera.

Efter krisen kommer utvärderingen. Att låta företagen gå under för stora gröna investeringar kanske går hem hos MP:s medlemmar, men mittenväljarna lär inte visa samma uppskattning.