Officiellt är det en öppen process som ska leda fram till att en ny partiledare väljs på en extrastämma 3 maj. Medlemmarna har fått sms där de uppmanas att lämna nomineringar till sina lokala kretsar. Men i praktiken tar den nuvarande ledningen inga risker.
Partiledningen har gett medlemmarna en högst begränsad frist att forma sin åsikt. Deadline för medlemmarna att lämna in namn till kretsarna var redan i början av den här veckan. Då hade mindre än tre veckor förflutit sedan Muharrem Demirok plötsligt meddelade att han tänkte avgå. Någon intern debatt har inte hunnit ta fart.
För det andra är urvalet av namn kontrollerad uppifrån. Kretsarnas nomineringar ska nämligen kanaliseras via distrikten. En kritik som funnits under Annie Lööf-åren är att partidistrikten blivit en spegel av partistyrelsen. I praktiken är det en liten sfär av personer som bestämmer vilket namn som blir valberedningens förslag. Ingen utomstående får insyn i hur distrikten viktar de förslag som kommer från medlemmar och kretsar.
Processen liknar den som skedde efter att Annie Lööf lämnade efter valet 2022. Kretsarna fick komma med nomineringar men tiden var knapp och runt om i landet hade de flesta centerkretsar fullt sjå med att hantera valförlusten. Partistyrelsen hade kontroll med hjälp av distrikten och den process som sedan skedde där tre kandidater reste runt landet känns i efterhand alltmer som ett skådespel. Muharrem Demirok var utsedd redan från början.
Vem som är på förhand utsedd den här gången vet vi inte. När Demirok avgick skrev tidningen ATL på ledarplats att om det var något bondförnuft kvar i Centern skulle de välja Helena Lindahl från Västerbotten som partiledare. Så blir det inte. Hon vågade uttrycka avvikande mening under Annie Lööf, och det är fortfarande samma etablissemang som behärskar partiet centralt nu som då. Valberedningen kommer att föreslå någon som är lojal med arvet efter Lööf.
Därmed kommer vederbörande ställas inför samma problem som Demirok. Nämligen en omöjlig situation där man är förbjuden att prata både med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, och där strategin är att söka driva nyliberal politik genom att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Vad som samtidigt skjuts på framtiden ännu en gång är den vägvalsdebatt som partiet någon gång måste göra. Demiroks avgång hade annars kunnat ha varit ett tillfälle.