Det hör till ovanligheten att ett styrande parti går framåt i nästkommande val. Trots det gick det svenska Socialdemokraterna framåt, och så även det finska. Succéerna har ofta tillskrivits partiledarens popularitet, snarare än partiets.
Valet i Finland kom i mångt och mycket att handla om ekonomi. Landets ökande skuld oroade många väljare i takt med att det ekonomiska läget försämrades och inflationen rusat iväg, och Marins rödgröna koalition uppfattades som kostnadsdrivande. Marin svarade med att vilja höja skatterna ytterligare för att kompensera regeringens iver att spendera. Marin lade därtill mycket krut på att varna för Sannfinländarnas påstådda rasism. Hon tvingades också redan före valet be om ursäkt till segraren Petteri Orpo för uttalandet om en blåsvart regering mellan Samlingspartiet och Sannfinnländarna.
Problemet för Marin är att denna strategi inte verkar ha fungerat. Den har visserligen gjort henne populär bland sina egna, precis som Magdalena Andersson åtnjuter ett stort personligt förtroende, men det har inte övertygat väljarna att hon är bäst lämpad att leda landet. Till saken hör att hon uppmanat till taktikröstning på S bland sina koalitionspartiers väljare, varför det i viss mån är oklart hur stor framgång hon faktiskt haft och hur mycket som är taktik. I Finland får det största partiet nämligen alltid första chans att bilda regering. Men Finland har ingen tradition av att taktikrösta, och på goda skäl upprördes de andra rödgröna partierna. Om de rödgöna hade vunnit valet är det möjligt att Marin ändå gjort sig omöjlig som koalitionsledare.
Marins regeringsrecept var också på många sätt snarlikt med Januariöverenskommelsen. Både gällande koalitionspartners och politik. Och även om svårigheterna att komma överens. När den rödgröna regeringen tillträdde var det inte Sanna Marin som vann valet, utan hennes företrädare Antti Rinne. Rinne blev tvungen att avgå på grund av osämja med Centerpartiet, varefter Marin tog över ordförandeposten för det socialdemokratiska partiet. Det är inte förvånande att det rödgröna laget, med lika spretiga visioner som deras svenska motsvarigheter, skulle bli en kostnadsdrivande regering. Man tvingades ta stora lån för att kunna göra samtliga parter nöjda.
Sanna Marins förlust bör oroa även svenska socialdemokrater som lutar sig mot Magdalena Anderssons popularitet. Det räcker inte att ha utstrålning. Man måste övertyga väljarna om sin politik och särskilt ha ett trovärdigt regeringsalternativ för att genomföra den. Där brister det fortfarande och på den senare punkten mycket mer dramatiskt än det gjorde i Finland.