"Det är inte bra." Det var Magdalena Anderssons reaktion på att hennes parti, Socialdemokraterna, får böta tre miljoner kronor för hur partiet har sålt sina lotter. Uttalandet förtjänar att gå till historien som tidernas underdrift.
Historien är unik i sig. Att ett statsbärande parti – i en demokrati – skapar en gräddfil åt sig själv att sälja lotter på sätt som inga andra får. Kränga lotter på kredit? Självklart! Jag menar, varför inte? Socialdemokraterna skämdes inte ens när nyheten damp ned för flera år sedan att partiet skickar mängder av människor till Kronofogden.
Den senaste svängen visade att partiets lotterier krängdes med de fulaste av telefonförsäljarmetoder. Medarbetare har bland annat kallat försäljningstaktiken för trakasserier. Partiets försök att distansera sig från det hela genom att påstå att man inte visste vad som skedde punkterades omedelbart att telemarketingbolaget som visade att man hade fullständig koll.
Att ett parti som Socialdemokraterna missbrukar sin position och sitt förtroende så grundligt för att praktiskt taget lura människor, särskilt äldre, att prenumerera på partilotter är en praktskandal.
Givetvis krävde Moderaterna Magdalena Anderssons avgång. Att alla tyckare från Dagens Nyheter till Aftonbladet och förmodligen längre ut tyckte att det var larvigt säger mer om tyckarna än om kravet. Man kan förstås anse att kravet var ett taktiskt misslyckande. Så kan det vara. Men var det fel för det? Nej, knappast.
Det främsta argumentet för avgångskravet är förstås att det är rimligt. Vem ska vara ansvarig när ett parti beter sig på det här viset om inte partiledaren? Och det enda raka svaret på en så här omfattande skandal är att avgå. Möjligen är det inte en populär uppfattning på vänstersidan, men nog sjutton är det rimligt. Och det är inte fel att stå upp för det rimliga.
Det andra argumentet i ordningen är att vi alla vet hur Andersson själv hade låtit om rollerna hade varit omvända. Om det här skulle ha skett i Moderaterna. Då hade hela den socialdemokratiska apparaten talat om Moderaterna som en kriminell organisation och Ulf Kristersson som dess ledare. Om Moderaterna ska kritiseras för något är det väl att de inte tryckte tillräckligt hårt på detta. Hela organisationen skulle ha varit ute och brännmärkt S och Andersson.
För i slutänden handlar det inte om politik utan om renhårighet och vad som är acceptabelt i den politiska sfären. Och att i stor skala lura medborgarna för egen vinning är det inte.