Blå himmel och gul sol. Det går inte att begära bättre väder än vad S fick för sina årliga och hycklande demonstrationer, förtjänstfullt skildrat av Kurirens reportrar som likt många av demonstranterna snabbt skyndade vidare till den avgörande finalmatchen.
Givet hockeyn var det också ett sällsynt välklätt första maj-tåg i år. Och all heder ska ges till orkestern som spelade pampigt. Sådant förhöjer ju vilket evenemang som helst och lånar det en air av förnämlighet.
Som överallt annars var det rätt glest i demonstrationsledet. Kommunstyrelsens ordförande, Carina Sammeli, var förstås där. Så även hennes sekond Fredrik Hansson. Kommunfullmäktiges ordförande Daniel Smirat bar en fana. Matilda Ernkrans, vice ordförande i riksdagens EU-nämnd, hade också rest till Luleå för att hålla tal och gå i tåget. Utöver dessa var det bara drygt 200 personer till som gick i tåget. Och då är Luleå ändå ett av landets röda fästen.
Socialdemokraterna har haft makten i Luleå sedan införandet av allmän rösträtt. Utöver att ha lyckats skuldsätta staden upp över öronen och fortsatt låter skuldberget växa verkar man inte vara nöjd med insatsen hittills.
Tänk om det gick att få stadens styrande parti, den enda verkliga elit vi faktiskt har här, att lägga lika mycket energi på att försöka förbättra för invånarna i Luleå som det gör på teatral opinionsbildning – även om det är oklart mot och för vad. Det vore allt något det.
Om intresset fanns skulle S kunna fixa ett bättre näringslivsklimat, styra upp socialförvaltningen, ge rättvisare löner till lärare, sjuksköterskor och hemtjänstpersonal, öka säkerheten i skolorna och minska skuldsättningen. Och så vidare. Det finns både idéer och stöd för sådana reformer i kommunfullmäktige.
Men det kräver förstås att man faktiskt har Luleås bästa för ögonen och att man prioriterar det framför att lajva 1950-tal. Om man nu ändå gjorde det kanske det skulle börja komma fler på första maj-tågen igen. Nu är det ju knappt ens de närmast sörjande som orkar släpa sig dit.
Att det var hockeyfinal gjorde ärligt talat ingen skillnad. De som skulle gå i tåget kom ändå, i matchtröja, och skyndade vidare så snart de tordes. Om så Magdalena Andersson hade dykt upp skulle det inte kommit mer än det dubbla antalet.
Socialdemokratin lever på historiska bedrifter snarare än samtida förtjänster. Det syns i tåget som mest är till för teater och inbördes beundran.