Det verkligt intressanta sker ofta längre ner på listorna. Det är där man kan ana konturerna av vilka som är på väg in.
Särskilt intressant är Sverigedemokraterna. Partiet har sedan länge ett stabilt väljarstöd. Frågan är snarare vilka som kommer att sitta på partiets mandat. Här har partiet under lång tid brottats med problemet att kombinera ett starkt stöd i opinionen med det sociala stigma som fortfarande följer av ett engagemang.
Det dåliga ryktet – i flera avseenden välförtjänt – har under lång tid avskräckt kvalificerade och engagerade personer från att ta steget in i partiet. Den som velat göra karriär i näringslivet, akademin eller offentlig sektor har helt enkelt inte haft något att vinna på att förknippas med SD. Tvärtom.
Resultatet har blivit att partiet ofta tvingats fylla upp sina listor med personer som kanske inte riktigt platsar. De grodor detta medfört har i sin tur förstärkt stigmat. Det blir en självförstärkande spiral där bristen på dugligt folk håller dugligt folk borta.
Därför är det botten på listorna som visar om något håller på att förändras. Toppen lär fortfarande domineras av män med bakgrund i bygg, transport eller liknande men botten kan avslöja om partiets image håller på att tvättas ren i andra samhällsskikt. I många miljöer – inte minst de akademiska – är det fortfarande inte rumsrent att sympatisera med SD. Men det är inte längre ett socialt självmord. Och det gör skillnad.
Det är också värt att lyfta blicken mot de yngsta väljarna. De som får rösta för första gången 2026 är födda 2008. De var sex år gamla när SD blev landets tredje största parti. De har inte vuxit upp med samma mentala spärrar som tidigare generationer.
SD har under hela deras medvetna liv funnits i finrummet och varit en del av den politiska infrastrukturen. För dem är det inte självklart att ett engagemang i SD kostar något. Det kan tvärtom upplevas som ett legitimt sätt att få inflytande.
Just detta kan förändra partiet i grunden. Med stigmat på tillbakagång ökar möjligheterna att locka nya typer av företrädare. Inte bara fler – utan bättre. Personer med ambitioner utöver provokation. Det är en förutsättning för att SD ska kunna utvecklas från missnöjesparti till förvaltningsparti. Från inflytande till ansvar.
Därför förtjänar nomineringarna inför 2026 – och i förlängningen 2030 – större uppmärksamhet. Inte bara för att de visar vilka personer som är på väg in i politiken, utan för att de säger något om vilket parti SD håller på att bli. Är det ett parti som stannar vid protest – eller ett som på allvar kan vara med och forma Sveriges framtid? Det är en fråga som både väljarna och de andra partierna gör klokt i att hålla ögonen på.