Fallet har åter aktualiserat två saker: preskriptionstiden för mord som begås av unga måste förlängas eller avskaffas, och polisen måste topsa fler brottsmisstänkta.
Att topsa, eller registertopsa som det egentligen heter, innebär att man tar dna-prov och för det till Nationellt forensiskt center, NFC. Polisen har i dag befogenheter att topsa brottsmisstänkta som riskerar fängelsestraff, inte för bötesbrott. Men eftersom det ofta kan vara oklart huruvida en brottsling riskerar fängelse- eller bötesstraff används inte detta verktyg tillräckligt ofta.
En brottsling – och särskild någon som begått ett grovt brott – syndar ofta mer än en enstaka gång. Det har de senaste åren varit ett återkommande tema att någon som ertappas med ett mindre brott senare får en dna-matchning i ett annat, ouppklarat brott. Till exempel lyckades Stockholmspolisen få en matchning på en person som begått övergrepp i rättssak 2018. Det visade sig att den personens dna också matchade ett nedlagt våldtäktsfall från 2011. I ett annat fall från förra året har Uppsalapolisen med hjälp av dna-bevis lyckats klara upp två bankrån, tio år efter att de genomfördes mot Swedbanks Uppsalakontor.
Det är egentligen inte mycket som ska till för att kunna genomföra fler topsningar. Rätten finns redan där, men praxis är för oklar för att det ska kunna användas tillräckligt effektivt. Bestämmelserna behöver göras enklare så att fler kan registreras. Till det har både Moderaterna och Socialdemokraterna redan tagit ställning för mer topsning, varför det borde vara lätt att driva igenom riksdagen. Varför föregående regering inte redan genomförde en skarpare lagstiftning kan man fråga sig när förutsättningarna fanns.
Den huvudsakliga invändningen mot ett mer omfattande statligt dna-register är att man inte ska vackla på den individuella integriteten. Det måste vägas mot det faktiska problemet att Sveriges brottsutveckling är extremt allvarlig. Och då väger tryggheten tyngre. Polisen måste få fler verktyg för att bevisa att någon har begått ett brott.
Och om dna-bevis kan binda en brottsling till sitt brott måste han också kunna lagföras, även om tid gått sen brottet begicks. Att preskriptionstiden för våldtäkter är ynka 10 år är alldeles för lite, exempelvis. Att den mordmisstänkta i fallet i Göteborg inte kan testas i rätten eftersom mord preskriberas efter 15 år om de genomförs av en minderårig är befängt. Särskilt med tanke på att vi vet att gängbrottsligheten rör sig nedåt i åldrarna.
Om reformer genomförs på dessa områden är chanserna goda att fler brottslingar kommer kunna lagföras, och särskilt återkommande brottslingar. Det kanske inte hjälper familjen till den mördade kvinnan i Göteborg att få upprättelse, men det kan i alla fall förhindra att fler möter samma tragiska öde.