För L är Tidöavtalet helt överlägset januariavtalet

Är Johan Pehrson (L) verkligen ”en jobbig jäkel”?

Johan Pehrson (L) fortsätter att blicka högerut.

Johan Pehrson (L) fortsätter att blicka högerut.

Foto: Christine Olsson/TT

Ledare2023-11-20 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Det är i alla fall vad han tror sig vara säker på att Jimmie Åkesson (SD) tycker om honom efter ett års samarbete inom Tidöavtalet. Men när Liberalerna under helgen samlas till landsmöte i Linköping, finns det mycket som tyder på att samarbetet fungerar bättre än befarat varför Pehrson kände sig manad att tona ner den goda stämningen. Falangstriderna om SD är aldrig långt borta i Liberalerna. Trots det är Pehrson tydlig med att Tidöavtalet ligger fast. Ingen annan regeringskonstellation är just nu aktuell för Liberalerna. 

Pehrson gör rätt i att stå fast vid sitt vägval. På flera av de viktigaste punkterna i valmanifestet har partiet faktiskt haft större framgångar i Tidösamarbetet än det annars framställs. Partiet gick till val på precis de frågor som Tidöavtalet sedermera ingicks för att hantera: ett paradigmskifte i kriminalpolitiken, stramare migration, stärkt försvar, kärnkraftsvänlig energipolitik och mer ordning och reda i skolan.

Ett år in i mandatperioden är reformarbetet i full gång, även om stötestenar fortfarande finns. Inte minst vad gäller frågor om anmälningsplikt för offentliganställda, eller förhållningssättet till de svenska klimatmålen. Men att L skulle agera ”dörrmatta” åt de övriga Tidöpartiernas politik stämmer inte.

Tidöavtalet innebär också att det för första gången på länge finns en riksdagsmajoritet bakom förslagen. Så var det inte när Liberalerna ingick januariavtalet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det gick inte att avtala bort vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Statsbudgetar föll, statsministrar röstades rentav bort. 

Det gick aldrig att veta huruvida de borgerliga reformer som partier som Liberalerna och Centerpartiet då ville driva skulle gå igenom riksdagen. Det är lätt att drömma om en ”liberal reformagenda” eller ett ”mittensamarbete” utan att ta hänsyn till parlamentariska majoriteter. 

Förutom att en sådan majoritet inte hade blivit mer stabil efter förra årets riksdagsval, hade L aldrig fått samma genomslag för sin egen politik i de centrala sakfrågorna. Efter åtta års kreativa parlamentariska lösningar behövs en regering som återgår till statens kärnuppgifter. 

Allt börjar med lag och ordning, inre och yttre säkerhet. Samtidigt är det inte så att all annan politik följer. Här skulle Liberalerna kunna inta en betydligt mer framåtlutad liberal position som regeringens frihetsparti. Med hänvisning till det ekonomiska läget har regeringen ännu inte förmått driva någon borgerlig ekonomisk politik. Det måste det bli ändring på.

När mandatperioden går in på sitt andra år behöver de ekonomiska reformer som skrivits in i Tidöavtalet se dagens ljus. Här gör Johan Pehrson klokt i att vara extra jobbig.