Gruppen har gjort till sitt kall att hota och trakassera främst jägare. HSS har till exempel ”hälsat på” utanför den värmländske jägarbasen Anders Olssons hem, sågat ner jakttorn och stört jakt. De har publicerat bilder på Kullgren, justitieminister Gunnar Strömmer (M) och justitieutskottets Adam Marttinen (SD) i hårkors. Det går också att läsa att jägarna ska jagas, blod ska spillas för blod (ETC 5/4).
Center mot våldsbejakande extremism pekar ut HSS som en möjlig del av den våldsbejakande miljön. För den som följt gruppen är ”möjlig” en underdrift.
En av grundarna, tidigare politiker och ombudsman för Miljöpartiet, har enligt egen utsago varit aktiv sedan 2001 och dömdes redan 2013 till fängelse för brott med djurrättsmotiv som grund. Natten innan rättegången sprängdes bilar utanför Astra Zenecas kontor där några av offren jobbade. Sedan har det följt domar för bland annat skadegörelse, olaga tvång, olaga intrång, grovt olaga hot, ofredande och brott mot griftefriden.
Kullgren har fått stöd från andra ministrar, till exempel Carl-Oskar Bohlin (M) och Ebba Busch (KD), men också av Magdalena Andersson (S). Han har själv inte kommenterat incidenten. Det är klokt.
Man blir knäpp av att inte få vara ifred i sitt eget hem – även som minister med personskydd. Man är vaksam och nervös när man är hemma. Ännu mer nervös när man är borta för att man inte har kontroll över vad som händer med hemmet. Man öppnar inte dörren för okända. Helt plötsligt är en del av vardagen att säkerställa att inget brännbart ligger utanför husen, och att det inte finns saker som kan användas för vandalism, såsom trädgårdsredskap, eller saker att vandalisera, till exempel dekorationer.
Det är illa att ministrar inte kan vara trygga ens i sitt eget hem. Det är en utveckling som innebär att vanligt folk inte söker uppdrag och att avståndet mellan politikerna och allmogen ökar. Det är alltså inte bara aktivisternas arbetsmetoder – att hota sig till inflytande – som utgör ett hot mot demokratin, utan också hur människor reagerar.
Än värre är att det blivit vardag för så många andra. Kanske finns det en bitter ironi i att en makthavare tvingas känna samma rädsla som vanliga medborgare tvingats känna i decennier för att samhället ska sätta ner foten? För det här måste få ett slut. Inte bara för Kullgrens skull, utan för det öppna samhället och demokratin.