Ledare: Inte att undra på att skilsmässorna ökar

169 Luleåpar skiljde sig i fjol. Man kan välja att se det på olika sätt. Att 338 personer blev fria, självständiga individer eller att 169 familjer splittrades. Allt efter behag. I vanlig ordning ligger väl sanningen någonstans i den obehagliga mitten.

En del förhållanden förtjänar onekligen att ta slut. Behöver ta slut – för att inte förgöra en eller båda människorna i det. En del förhållanden är rent destruktiva, fulla av förtryck och våld. Ingen som är i närheten av att kontrollera sina mentala fakulteter skulle påstå något annat än att de förhållandena behöver upphöra.

Lika sant är det dock att det är en väldigt liten andel av alla giftermål som hänförs till den kategorin. I de allra flesta fall är det inte därför folk skiljer sig. Och i de fallen är skilsmässan ett definitionsmässigt misslyckande. Poängen med ett äktenskap är att ingå ett förbund som är större än en själv och att viga resten av sitt liv åt den sammanslutningen.

Visst är det en form av underkastelse, men inte i den mening som det ofta antas. Poängen är inte att ge upp sig själv till en annan person. Tvärtom att två personer gör avkall på sig själva till förmån för ett gemensamt förbund. Och äktenskapet är det formella erkännandet av denna sammanslutning. Om man vill klä det i så oromantiska ord som möjligt alltså.

Ett uppenbart problem för många äktenskap är att vi fokuserar för mycket på oss själva och att vi tenderar att betrakta äktenskapet som en vara som ska ge oss mesta möjliga njutning. Skulle jag inte ha roligare om jag var singel? Ungarna överlever och jag skulle kunna fokusera på mig själv åtminstone varannan vecka. För all del. Men meningen med ett äktenskap är mycket större än simpel hedonism kan erbjuda, även om och kanske just för att det inte alltid är enkelt.

Ingenting av stort värde kommer utan ansträngning. Många verkar vara av uppfattningen att ett bra förhållande är bra på grund av magi, tur eller ödet. Det är nonsens. Det finns förvisso ett magiskt knep att göra ett förhållande bra, men det är inget som sker av sig självt. Ett lyckligt förhållande kräver att man vill att det ska vara det och agerar som om det vore det.

Var snälla och generösa mot varandra, även när man känner snarstuckenheten brinna i ens bröst. Man lyssnar även när man inte orkar. Man anstränger sig för att visa omtanke när den inte är väntad. Och man påminner sig själva om att man faktiskt vill att förhållandet ska fungera.