Ledare: Kommer vi någonsin att kunna ersätta Lars Vilks

Beskedet om Lars Vilks död lämnar en besk eftersmak. De många offentliga hyllningarna likaså. Alltsammans skaver.

Skälet till detta är förstås att Lars Vilks slogs för det svenska systemet, för våra gemensamma principer. Han var inte helt ensam men Kultur- och Politiksverige tog avstånd från honom. Och han förlorade. Islamisterna vann, långt före Vilks meningslösa död.

Rädsla och ängslighet präglade det svenska svaret när Vilks behövde hjälp. Bland de inlägg som gjordes till hans försvar var det påfallande vanligt med friskrivningar som gick ut på att hans konst höll en låg nivå. Betraktat utifrån den figurativa konstens ramverk var det kanske sant, men det var länge sedan konstvärlden kände sig påtagligt bunden av detta. 

Det var inte konstnärliga dubier som gjorde att Lars Vilks blev persona non grata i Sverige. Det berodde på en överängslig kultur som var så noga med att aldrig förknippas med något som kunde betraktas som stötande och en genuin rädsla för det våldskapital som islamisterna besitter och gång på gång har visat sig villiga att använda. Många menade uttryckligen att konst inte kan få provocera, i vart fall inte vem som helst. 

Vilks konst kostade honom hans liv, i stället fick en pseudotillvaro där han inte kunde röra sig utan livvaktsskydd. Det värsta är att det hade kunnat undvikas. Vilks var en så effektiv måltavla eftersom han stod ensam, eller nära nog ensam. Alla kan inte vara en måltavla, men enstaka personer kan det. Om vi hade trängts kring honom skulle det inte ha varit möjligt.

Trots dödsdomar som utfärdats mot honom och flera seriösa försök att ta honom av daga härdade han ut. Hon gav aldrig upp utan fortsatte träget för att visa att yttrandefriheten inte är så omfattande som vi tror, att avståndet mellan högtidstalen och verkligheten är en avgrund. Envist valde han att nyttja de rättigheter vi säger att alla ska ha här, väl medveten om vad som skulle hända.

Han slogs för det svenska systemet, för den liberala demokratins grundprinciper om yttrandefrihet och en fri konst. Hans konstnärskap spelade roll. Hans död var meningslös och hjärtskärande. Och samtidigt som många nu drar en lättnadens suck bör en gnagande känsla snart infinna sig.

Lars Vilks lämnar ett enormt tomrum efter sig i svensk offentlighet. Det är tveksamt om någon kommer att våga fylla det. Men det är tyvärr rätt säkert att vårt svek kommer att fortsätta om någon ändå får för sig att göra det.