Den då redan väl etablerade konstnären Lars Vilks tecknade Islams profet Muhammed som rondellhund. Först som en enkel skiss år 2007 och senare som en bildserie i tusch år 2010. Vilks fördömdes av en rad regimer och flera mordförsök och attentat riktades mot honom av fanatiker här i Europa och flera människor har mist sina liv till följd av reaktionerna Vilks utlöste.
De sista elva åren av sitt liv tvingades konstnären leva under ständig polisbevakning, de sista sju på hemlig ort. För drygt ett år sedan dog han i en bilkrasch. Inte av ett attentat, men i en situation han inte skulle ha befunnit sig om det inte vore för hotbilden.
Under den turbulenta perioden mellan teckningarna och konstnärens död började verket, som få faktiskt har sett, att leva sitt eget liv. Debatten vände upp och ned på det offentliga samtalet. Högern började plötsligt att hylla och försvara den provocerande moderna konsten och vänstern började hålla religiösas rätt att inte se sin profet smädad som mer helig än den fria konsten. I kulturvärlden anklagades en ensam konstnär som jagades av terrorister och despoter över hela världen för att sparka nedåt.
Vilks var ointresserad av att avslöja det fria ordets ofrihet och bristen på demokratiska värderingar i den muslimska världen. Det hade varit att slå in öppna dörrar. Läser man Arndtzéns bok Konsten är vi (Fri tanke förlag) inser man att Vilks verkliga syfte var att skaka om konstvärlden.
Arndtzén förklarar pedagogiskt om hur Vilks själv såg sin teckning som en ”social skulptur” där själva konsten utgörs av de reaktioner den väcker. Arndtzén spårar traditionen tillbaka till den franske konstnären Marcel Duchamp som lyfte in en pissoar på en konstutställning i Paris 1917. Ett verk som ses som grundläggande i den moderna konsten.
Det var den här konstvärldens självbild som Lars Vilks ville åt: ”Ett sammanhang som sedan postmodernismens genombrott betraktat sig själv som gränslöst tillåtande, en plats där inga provokationer var möjliga”.
Om detta var Vilks avsikt lyckades han dra ned byxorna på konstvärlden. Sin starkaste manifestation får det i Moderna muséets enträgna vägran att ställa ut rondellhunden. Moderna museet är ett av de främsta uttrycken för den konsttradition som Vilks verkade i men vägrar att ta i rondellhundarna med tång. Vilks konst fortsätter att avslöja och verka.