Det var han som yttrade de nu bevingade orden “Vad fan får vi för pengarna?”, vilket blev starten för ett arbete med att undersöka hur effektivt skattemedlen i Sverige används. Efter tre och ett halvt års utredningsarbete presenterar Kommissionen för skattenytta nu sin slutrapport.
Vad är det mest avgörande budskapet från rapporten?
– Att våra politiker måste vara varsamma med skattebetalarnas pengar och vara klara över att det inte är deras pengar, utan medborgarnas pengar. Det handlar om att få ut mer av varje skattekrona. Skattenyttan måste bli den nya måttstocken för hur vi styr den offentliga sektorn. Jag tycker mig se att den diskussionen faktiskt har kommit igång.
Har ni sett exempel där skattemedel används särskilt effektivt – och tvärtom?
– Ett gott exempel är Skatteverket som har underlättat för oss medborgare att göra rätt för oss. Ett mindre gott exempel skulle kunna vara Skolverket, där man utvecklade en digital plattform för digital rättning av nationella prov. Den havererade ungefär samma dag som den skulle tas i drift.
– Tittar man på kommuner kan vi konstatera att det inte finns något som helst samband mellan kostnader för verksamheterna och vilken kvalitet som kommer ut. Däremot kan vi konstatera att kommuner med hög andel upphandlade aktörer har väsentligt lägre kostnader och därtill även högre kvalitet. Det vi lär oss är att det är konkurrens, ledarskap, styrning och uppföljning som gör skillnaden – inte storleken på budgeten.
Vad innebär skattenytta i praktiken?
– Att skattepengarna används på ett varsamt sätt och att våra politiker förstår inpå bara skinnet att det är skattebetalarnas pengar och inte deras. Att medborgarna ska få till gång till offentliga tjänster i form av trygghet, utbildning, vård, infrastruktur med mera till lägsta tänkbara kostnad.
– Vi bör mäta skattenytta genom både kvalitativa och kvantitativa indikatorer: resultat i välfärden, användarnöjdhet, effektivitet i förvaltningen och jämförande kostnader per levererad tjänst. Jag brukar säga att ”det som inte mäts, blir heller aldrig gjort”.
Finns det brister i den offentliga sektorns redovisning gentemot medborgarna?
– Jag tror få medborgare känner till vilken kvalitet man har i verksamheter och till vilken kostnad – exempelvis jämfört med grannkommunerna eller liknande kommuner i andra delar av landet. Det behövs en sammanhållen, lättillgänglig rapportering – inte minst digital – där varje medborgare kan se vad skattemedlen går till, och vad de levererar tillbaka. Transparens skapar förtroende.
Ser ni ett behov av att förändra hur det offentliga hanterar skattemedel?
– Absolut. Regeringen måste ta ett helhetsgrepp över effektiviteten i hur våra skattemedel används. Inte en krona bör fördelas till verksamheter där man inte har kontroll på hur befintliga medel används. Regeringen bör inrätta ett effektiviseringskansli värt namnet!
Vilket ansvar har politikerna för att öka transparensen kring vad vi får för våra skatter?
– Ett stort ansvar. Det är de som fattar besluten om hur skattepengarna används – därför måste de också se till att medborgarna får tydlig återkoppling av vad besluten innebär. Att öka insynen är inte ett hot, det är en förutsättning för att återvinna medborgarnas förtroende. Vi ser hur förtroendet för politiker faller i snabb takt.
Finns det en risk att misstro mot skattesystemet ökar om man inte visar tydligt vad skattepengarna går till?
– Ja, detta är ett faktum redan i dag. Till exempel när vårdköerna växer trots hög skatt – då växer också misstron. Transparens och resultat är det enda sättet att mota den utvecklingen.
Vad krävs för att ert arbete ska få verklig effekt – vad är nästa steg?
– För att våra slutsatser ska få effekt krävs politisk vilja, men också ett tryck underifrån – från medborgare, media, forskare och myndigheter. Nästa steg är att fortsätta driva frågan: i debatt, i samtal med beslutsfattare och i praktiska initiativ. Vi har sått ett frö genom analys och kartläggning. Nu går vi in i en fas av praktisk handling.
– Vi måste påminna oss varför vi betalar skatt: för att skapa ett bättre samhälle. Men då måste vi också ha modet att ifrågasätta vad vi får tillbaka – och våga göra om det som inte fungerar. Det är inte ett angrepp på välfärden – det är att ta ansvar för den och för framtida generationer.