Om man mot förmodan tyckte att de republikanska processerna att vaska fram presidentkandidater när Donald Trump har varit med har varit lite väl tama kan det finnas god anledning att se fram emot Liberalernas process. Den har stor potential att bli ett regelrätt blodbad.
På dagens snabbt ihopkallade pressträff gavs inga svar på varför Pehrson avgår knappt ett och ett halvt före valet. Alla bedömare är dock överens om att han knappast lämnar frivilligt. Därtill sker det i ett läge där två tunga företrädare i form av Jakob Olofsgårds och Paulina Brandberg nyligen också har lämnat partiets toppskikt.
Ingen begriper vad som händer, vilket förstås inte är första gången. Liberalernas interna liv är en historia för sig självt.
Johan Pehrson togs in som partiledare för att rädda partiet kvar i riksdagen ett knappt halvår före förra riksdagsvalet. Detta efter att Nyamko Sabunis partiledarskap bedömdes hopplöst trots att hon aldrig fick prövas i ett val. Pehrson gav dock partiet en känsla av kontinuitet och långvarighet, något Liberalerna sällan har. Inte minst hans envetna ätande av varmkorv gav honom även en anda av vanligt folk. Liberalerna klarade sig kvar i riksdagen och bildade regering igen.
Partiet har dock varit sedvanligt kluvet över sina framgångar. Det interna krypskyttet över samarbetet med Sverigedemokraterna har fortsatt. Liberalerna har inte heller varit den mest smidiga regeringspartnern och ägnat mycket energi åt att skjuta ned och sabotera viktiga processer, inte minst vad gäller skog- och klimatpolitik.
Tvehågsenheten har plågat partiet som har fått se sina opinionssiffror dala betänkligt. Det är visserligen lång tid till valet ännu, men i flera mätningar har Liberalerna varit nere och nosat på två procent. Det är klart att det eldar på stämningarna i partiet. Och liberalpartister har svårt att komma överens under de bästa omständigheter.
Kanske är det inte svårare än att en majoritet har kommit fram till att Pehrson inte har något sätt att få partiet över spärren en gång till. Då kan man lika gärna ge någon annan chansen att försöka.
Och i Liberalerna finns det alltid folk som vill. Det är ett parti av ideologer och varje liberalpartist är normalt övertygad om att alla andra har fel, särskilt andra liberalpartister. Den rätta liberalismen kan vinna valet. Räkna med att det är många liberala knivar som slipas i detta nu.
Kan partiet ens undgå en öppen process i det här läget och hur kommer de alltmer desperata företrädarna att hantera det?