I jämförelse med majoritetsvalsystem i enmansvalkretsar som finns i till exempel USA och Storbritannien ger det proportionella valsystemet större demokratisk förankring, men svårare förutsättningar att bilda stabila regeringar.
Att Sverige har ett proportionellt valsystem kan vi ytterst skylla Arvid Lindman för. Det var den dåvarande högerledaren som lurade igenom förslaget framför näsan på liberalen Karl Staaf som hade velat se en fortsatt utveckling mot ett mer anglosaxiskt system.
Arvid Lindman såg en chans för sitt högerparti i ett flerpartisystem. Visserligen skulle man aldrig bli störst. Men i ett system där flera partier måste komma överens kan också ett litet parti få genomslag. Lindman såg två kriterier för det parti han var i färd med att dana: Det skulle hålla intern disciplin och alltid vara beredda att förhandla och hålla avtal med andra partier.
Så kunde Högerpartiet fortsätta att vara en kraft i svensk politik under 1920-talet. Snart 100 år senare har Moderaterna kvar samma särdrag. Partiet är duktigt på att samarbeta, man håller ingångna avtal och söker kompromisser. Socialdemokraterna har en tendens att köra över mindre partier medan Liberaler och Centerpartiet en tendens att bryta avtal och byta sida. Det är M:s samarbetsförmåga, inte dess ideologi, som gjort det till det ledande oppositionspartiet.
När Ulf Kristersson på torsdagen invigde arbetsstämman i Helsingborg verkade han i en Lindmansk anda. Partiet ska enas internt om sakfrågor. Kanske blir det en kompromiss om arbetskraftsinvandringen. Kanske enas partiet om krav på större skattesänkningar än de som partistyrelsen förordat. Demokrati förutsätter beredvillighet att kompromissa.
Det är också denna Lindmanska styrka hos Moderaterna som de politiska motståndarna fruktar. De rödgröna partierna vill att valet ska handla om konstellationer och inte om sakfrågor. S, V, MP och C tycker inte lika i särskilt många frågor. En valrörelse inriktad på sakfrågor skulle sätta stora frågetecken kring vad en S-ledd regering skulle föra för politik.
Än så länge får vi erkänna att den socialdemokratiska apparaten har lyckats att sätta debatten om ”blåbrun” på dagordningen. Men det är nästan ett år till valet. Till slut kommer väljarna att börja fråga efter vad partierna verkligen tycker och vad de kommer driva för politik om de kommer till makten. Då är Ulf Kristerssons moderater det enda verkligt seriösa alternativet. Precis som Arvid Lindman ville.