Hon målade upp en samtid formad av kriser och hot – från Ryssland och Iran till klimatkriser, från Trump och protektionism till en skakig världsekonomi. Det var en omvärld där ”business as usual” inte längre gäller och där ”världen av i går inte finns mer, och aldrig kommer tillbaka”.
Andersson utnyttjade verkligen det allvarliga läget. Kanske tecknade hon en väl mörk bild – vilket förstås tjänade ett syfte: att framställa Socialdemokraterna som den trygga, stabila kraft som kan lotsa Sverige genom svåra tider. Samtidigt ville hon sätta bilden av sig själv som den enda ledaren som kan samla landet och stå fast vid tydliga principer.
Talet kändes på många sätt utformat för att ta sig in under huden på väljarna. Andersson talade om arbetslöshet, socialförsäkringar och tryggheten i att ha ett jobb – men utan att ge några svar på hur hennes politik ska finansieras. Retoriken landade nära gränsen för att försöka köpa röster med skattepengar.
Konkretionen lyste med sin frånvaro. Andersson talade om ett ”systemskifte” i välfärdens finansiering och lovade årliga uppräkningar så att kostnadsökningar inte leder till nedskärningar. Men eftersom lejonparten av välfärden finansieras och fördelas av regioner och kommuner – inte regeringen – blev det oklart hur detta systemskifte skulle genomföras.
Den ekonomiska politiken, som skulle lägga grunden för ökad tillväxt och därmed resurser till försvaret, välfärden och klimatomställningen, förblev lika diffus. Andersson talade om en ”stark omfördelande kraft”, men inte om hur nya resurser ska växa fram. Hon kritiserade Tidöregeringen för att vara ”obegåvad” och sakna idéer, men undvek att berätta vad hennes egen idé egentligen är. Vad ska Sverige leva av?
Åhörarna fick höra om en näringspolitisk offensiv och vikten av att använda våra naturresurser – en linje som knappast lär få Miljöpartiets välsignelse. Hon nämnde också en svensk investeringsbank och satsningar på energiförsörjning, men här är det svårt att inte påminnas om hennes installationstal som partiledare, där linjen var en annan. Kappvändningen är tydlig.
Mot slutet manade Andersson till uppoffringar och sänkte takten i talet för att skapa eftertanke. Men hon beskrev aldrig vad uppoffringarna ska bestå i eller hur hon ska ha råd med sina ambitioner.
Troligen var detta en försmak av Socialdemokraternas valrörelse. En kampanj där Magdalena Andersson själv blir det främsta säljargumentet. Det är nog klokt, för i sakpolitiken finns inte mycket att hänga i julgranen.