Majoriteten, bestående av S, V och MP, fortsätter att ge ett lika trött som rött intryck. Det är inte många initiativ som kommer från de styrande partierna utan när något väl händer är det oftast något annat parti som har drivit frågan som sedan har plockats upp.
Liberalernas gruppledare Thomas Söderström sammanfattade det hela i tisdagens budgetdebatts slutskede där han konstaterade att företrädarna för S, V och MP hela tiden är så stolta över vad de gör men aldrig preciserar vad det faktiskt är.
Styret präglas i själva verket av en oförmåga att prioritera och ta tag i det som är viktigast. Underhållsskulden är ett utmärkt exempel. Där har man haft inställningen att det har varit omöjligt att skjuta till mer pengar. Man har närmast påstått sig vara tvungen att skjuta miljardbelopp på framtiden och fortsätta att bygga på det skuldberg man lämnar till framtida generationer.
Efter att oppositionen har pressat styret om detta ökar man nu underhållet med 60 miljoner i budgeten – något som fram tills nu alltså har varit omöjligt. Oppositionen vill dock lägga ännu mer. Centerpartiet och Moderaterna går längst med 100 respektive 110 miljoner kronor. Så ser ansvarstagande ut i praktiken.
Ett annat tydligt exempel på hur ett borgerligt styre hade gjort livet i Luleå bättre är förskolan. Kuriren har i åtskilliga reportage beskrivit hur arbetssituationen ser ut för personalen. Skolverket rekommenderar att grupperna för åldrarna 1-3 är består av 12 barn och för 4-5-åringarna 15 barn. Luleå har barngrupper på 17 barn och tillämpar dessutom principen om halva barn när vissa inte är där heltid vilket gör att det i själva verket kan vara 21 barn på samma gång i en grupp.
Personalen gör ett kämparjobb, de bränner ut sig för att ändå göra dagarna så bra som möjligt för barnen men de hinner inte ge dem den uppmärksamhet och närhet som barnen behöver. Nu minskar antalet barn i förskoleålder och möjligheten att minska barngrupperna är därmed utmärkt. M, C, KD och L vill ta vara på den här möjligheten och satsa på att komma ned till Skolverkets rekommenderade nivåer. En dräglig arbetsmiljö för pedagogerna och en tryggare förskola för barnen.
Det rödgröna styret vägrar dock. Och det av det enkla skälet att man inte vill betala för det. Man erkänner inte ens problemet. Maria Müller, socialdemokrat och ledamot av barn- och utbildningsnämnden, förklarade under debatten att det inte finns något fel på kvaliteten i Luleås förskola. Och det kan man förstås hävda. Luleå har en hög andel utbildade pedagoger i förskolan och de gör ett fantastiskt jobb. Men att inte lyssna på hur de utplånar sig själva för att kunna leverera en så god vistelse som möjligt för barnen är respektlöst.
De vittnar om hur de inte tar några raster, hur de pressar sig själva till bristningsgränsen men ändå oftast inte är i närheten av att kunna ge barnen den närhet och trygghet som de behöver. Och alla vet varför det är så här – barngrupperna är för stora. Det vet politikerna i styret också.
Efter att Müller förklarat att det inte finns något problem i kommunens förskolor berättade hon även att styret avvaktar den nationella utredningen som ska vara klar i slutet av året. Beroende på vad den eventuellt kommer fram till skulle det om några år kunna bli tal om tvingande lagstiftning om barngruppernas storlek. Och då, förklarade Müller vidare, kan det kanske också kan tänkas komma lite statsbidrag.
Det här är typiskt för det nuvarande styret. Man erkänner inte problemet samtidigt som man vet att det finns. Och i stället för att göra något åt det när man har chansen väljer man att avvakta i flera år med förhoppningen att slippa betala själva för det. Trots att man vet att det behöver göras. Det är inte att ta ansvar. Det är inte att försöka skapa ett så bra Luleå som möjligt.
Det rödgröna styrets nonchalans är heller inte begränsat till barnomsorgen. Centerpartiet gruppledare Arne Nykänen försökte redan på måndagens ordinarie kommunfullmäktige få svar på om majoritetens budget skulle leva upp till den policy om god ekonomisk hushållning som då klubbades. Då ville inte kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S) svara på frågan om kommunens soliditet.
Under budgetdebatten fick man dock lov att erkänna att under planens sista år, 2028, beräknas kommunens soliditet hamna på cirka 52 procent i stället för de minst 55 som policyn man antog dagen före kräver. Det är inte ens nära ansvarstagande. Men det är å andra sidan typiskt för det rödgröna styret.
Det finns dock en annan möjlighet. Ett Luleå med en ekonomi som hänger ihop och där barngrupperna är mindre.