Det är fokus på vad poliserna på plats, och Polismyndigheten, hade kunnat göra annorlunda. Detta är förstås intressant och värt att granska, men programmet gör det utifrån idén att kravallerna var polisens fel. Den uppenbara frågan om vad de stenkastande demonstranterna hade kunnat gjort annorlunda får inte alls samma utrymme. Det kanske beror på frågans uppenbara svar: de kunde ha låtit bli att kasta sten.
Vi får bland annat höra en indignerad berättarröst som förklarar att två av de skottskadade endast var 15 år gamla. Men hur skulle polisen på plats kunna avgöra detta när den maskerade personen befann sig på ett stenkasts avstånd?
Polislagen är tydlig i att polismannen har rätt att använda sitt tjänstevapen när denne möts med våld eller hot om våld samt när det behövs för att avvärja straffbelagd handling eller fara för liv och hälsa.
Knytnävsstora stenar som kommer flygande i luften utgör fara för liv och hälsa. Punkt slut. Och att kasta dessa är en straffbelagd handling. Det är dessutom inte läge att promenera fram till stenkastaren och fråga hur många ljus han hade på sin senaste födelsedagstårta.
Det är 118 minuter skrämmande bilder vi får se från Örebro, Landskrona och Linköping. Budskapet Uppdrag granskning vill förmedla är uppenbart.
Två stycken av de som dömts för sin inblandning i kravallerna tillåts ge sin bild av det hela. Det är verklighetsfrämmande resonemang där tankebanor och logik, i den mån detta förekommer, är svåra att följa. Men allt följer programmets mantra: det var polisens fel.
En av de dömda hävdar att han först ville lugna ner de som protesterade på plats – men började till slut kasta sten för att polisen agerade aggressivt. Detta gjorde tydligen att hans sinne inte var i sitt normala tillstånd.
Det finns säkerligen många moment innan och under kravallerna som polisen hade kunnat gjort annorlunda. Men att idén att kravallerna från början skulle ha orsakats av polisens blotta närvaro är löjeväckande.
Skillnaden mellan det hårt vinklade berättandet och de otäcka bilderna vi ser skaver rejält.
Att med dussintals olika kameravinklar och facit i hand sätta sig till doms över beslut som fattades under intensiv stenkastning, med kollegor liggandes vid fötterna och brandröken från polisbilen man nyss åkte i som kuliss är kanske bra tv. Men någon vidare journalistik är det då rakt inte.