33 minuter efter utnämningen fick Regeringskansliet ett anonymt mail med bilder på Thyberg. Bilderna ska vara hans egna, komma från en dejtingsida och vara ”avklädda”.
Bilderna i sig ska inte ha varit det avgörande, utan att han inte nämnde dem under säkerhetsprövningen. Kanske glömde han dem. Kanske tyckte han att det var en privat bagatell som inte var värd att nämna. Kanske undanhöll han dem. Det vet vi inte, och i det här läget spelar det mindre roll.
Däremot bör det här bli starten på en diskussion vi skulle ha haft redan när dåvarande civilminister Ida Karkiainen (S) fick stå till svars för en 18 år gammal bild där hon, 15 år gammal, gjorde Hitlerhälsning. Vi behöver prata om vad det innebär att vara vuxen i en tid när ungdomstiden finns på bild.
År 2012 hade hälften av svenskarna en smartphone – ofta med kamera och automatisk molnlagring. Under de år som gått har många som var vuxna när de fick mobilkamera, likt Thyberg, hunnit skaffa sig ett belastande bibliotek.
Det innebär också att de som kliver in i politikens och tjänstemannavärldens mer känsliga rum är de första som haft mobilkameror under tonårstiden. Därmed har nästa alla bilder, tagna av antingen dem själva eller andra, meddelanden eller annat som går att rycka ur sitt sammanhang, missförstå eller förstora – och därigenom använda som vapen. Vi behöver bygga ett robust samhälle där ingen längre är utan digital historia.
Annars riskerar vi ett klimat där sårbarhet, nakenbilder, ungdomlig dumhet, plumpa skämt i gruppchattar och gamla konton håller människor med erfarenhet och livskunskap borta från ansvar. Det handlar inte om att ursäkta allt, det måste finnas gränser, utan om att skilja mellan verkliga säkerhetsrisker och digitala spöken från en annan tid.
För det är inte bilderna i sig som gör människor utpressningsbara, det är vår reaktion på dem. Om vi fortsätter se tonårsdumheter eller nakenbilder som något oerhört, kommer bara två sorters människor att ta sig hela vägen till maktens centrum. De som aldrig haft ett liv och de som blivit experter på att dölja det.
Den senare sorten bör oroa mer, inte de som skickat något naket till en dåvarande flirt eller som provocerat på en tonårsfest.
Om vi menar allvar med att skydda demokratin och vår offentliga förvaltning mot påtryckningar måste vi börja i rätt ände. Det gör vi inte genom att rensa bort alla med förflutet, utan genom att normalisera att människor har ett.