Bland unga är trycket på att vara smal och tränad hårdare än någonsin. Många blir sjuka. Rätt vård i tid är en förutsättning för att sjukdomen inte ska förvärras, och i värsta fall leda till döden.
Enligt Socialstyrelsen uppskattas drygt 200 000 personer i Sverige ha någon form av ätstörning. Det handlar inte bara om anorexi och bulimi, utan även sjukdomar som ARFID, där ett extremt restriktivt ätande bland annat kan leda till att barn slutar växa.
I SVT:s nya dokumentär “Smalast vinner” beskrivs hur det tidigare begränsade internetfenomenet “pro-ana”, en slags rörelse som uppmuntrar till självsvält, numera är allmängods på plattformar som Tiktok. Att vara extremt smal är trendigt, och den motrörelse med kroppspositivism som växte fram under tiotalet har fallit i glömska. Kombinationen av influerare som marknadsför smala kroppar och en vuxenvärld som är hopplöst naiv inför vilket material unga tillåts konsumera skapar en ond spiral.
I skolan ges information om riskerna med alkohol, droger och tobak. Men förs samma diskussion om överdriven träning och självsvält? Anorexi är en sjukdom som i värsta fall leder till skador på hjärta, lever och njurar, störningar i ämnesomsättning och benskörhet. Det är ett svårt ämne, då mycket av hur vi ser ut baseras på genetik, men det får inte hindra vuxna från att våga prata om osunda ideal och riskerna med självsvält.
Sedan över ett år tillbaka finns Nationell högspecialiserad vård (NHV) för patienter med svårbehandlade ätstörningar, men trots stort behov står många platser tomma. Förhoppningsvis kan regeringens satsning verka för att öka remitteringen till dessa högspecialiserade mottagningar.
Samtidigt finns mer att göra för att förbättra vårdens innehåll. Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk och fri, har i sin senaste årsrapport samlat in svar från över 560 drabbade och närstående. Majoriteten har sökt vård inom specialiserad ätstörningsvård, men bara 21 procent är nöjda med utfallet. Flera lyfter fram att behandlingen varit för standardiserad, med för lite hänsyn till individuella behov och bakomliggande orsaker. En tredjedel uppger att de antingen nekats vård eller tappats bort i vårdsystemet.
Att regeringen satsar är bra, men samtidigt måste regionerna ta sitt ansvar. Annars blir det kontraproduktivt. Ska vården förbättras måste alla aktörer ta sitt ansvar.